Lentåtel växer på torr eller frisk mulljord i gles lövskog, skogsbryn och snår. Sedan mitten av 1900-talet har den befunnit sig under stark spridning till olika kulturståndorter, i början mest igenlagda mossodlingar, senare alla slag av övergivna åkrar samt gamla slåtterängar, vägslänter och skräpmark. Arten är mindre näringsfordrande än luddtåtel H. lanatus. Den anträffas ofta i vida, sparsamt blommande bestånd. På grund av sina långa och kraftiga utlöpare är den ett svårt ogräs i öppen jord (´bär sig åt som kvickrot, fast värre´ enligt BD från nordöstra Småland).

Arten anses inhemsk i Skåne, Blekinge och Halland men är i Småland troligen införd med utsäde och gräsfrö. De kända lokalerna var mycket få ända till 1860-talet men blev sedan raskt fler, troligen med begynnande odling. Arten rekommenderades för fleråriga vallar i Kronobergs län av E. Fries (1821).