Åkerrättika växer framför allt på näringsfattiga, lätta, gärna torra jordar; på näringsrika lerjordar träder den tillbaka. Förr var den ett besvärligt ogräs särskilt i vårsäd. Enligt Wåhlin (1776) fanns den ´bland korn, hafre och blandsäd mycket, äfwen bland wårråg´ i trakten av Jönköping, och Linné (1770) skriver: ´Utom ... äro i åkrarne twänne ogräs, Brassica campestris [åkerkål] och Raphanus raphanistrum, som näppeligen finnes uti de öfre provincier [längre norrut i landet], och ofta måla åkrarne gula´. Från Värnamo Nydala noterade Hjelmqvist (ms 1950): ´Allmänt ogräs i vårsäd, fälten ibland helt gula därav´.
Arten är känslig för herbicider och klarar sig dåligt i täta grödor. Dess förekomst i åkrarna inskränks därför ofta till kanter och hörn, men ännu i slutet av 1900-talet kunde man få se hela fält präglade av åkerrättikans karakteristiskt bleka blommor (åkerkål Brassica rapa ssp. campestris, som är vanligare, ger en mera mättat gul färg). – Förutom på åkrar finner man åkerrättika i trädgårdsland som ogräs, på jordtippar och skräpmark.
Någon tillbakagång för åkerrättikan i Småland kan inte dokumenteras, men rimligen är den nu sällsyntare än förr, eftersom stora åkerarealer inte längre brukas. Den har troligen alltid haft den ojämna fördelning i landskapet som kartan visar.
Funnen i 808 rutor; tidigare uppgifter från 109 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i större delen av landskapet men ganska sällsynt i nordost och längst i sydost. – Gammal kulturföljeslagare.
Åkerrättika betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).