nattljussläktet

Prydnadsväxter från Nordamerika varav flera arter och hybrider först fram emot 2000-talet har kunnat urskiljas. De äldsta fynden gjordes i Gräve 1841 och vid Segersjö i Lännäs (Gellerstedt 1852).

Vid Nannberga skola i Götlunda fanns en växt förvildad i grusgångarna 1992 sedan åtminstone 30 år (G. Örn). Den odlades på kyrkogården i Lännäs 1931 (Sernander 1933) och senare i bl. a. Edsberg och Glanshammar.

Kända växtplatser är vägkanter, grusgropar, trädgårdar, ödetomter etc. Dalhielm (ms) noterade ett stort bestånd om 100-tals ex. vid lokstallet i Hallsberg 1972 och 1974. På de många växtplatserna längs järnvägarna i Hallsberg ökade växtens frekvens (Dalhielm 1984).

Ett 50-tal av de registrerade nattljusen kan inte bestämmas då beläggex saknas.

Arterna inom detta släkte kommer ursprungligen från Nordamerika. De har en speciell typ av nedärvning, som medför att avkomman blir genetiskt identisk med modern och flera snarlika småarter kan lätt uppstå. Även hybrider mellan arterna kan lätt uppstå.

Status: se under de ingående arterna.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling.

Kommentar: flera av de ingående arterna har först i senaste tid uppmärksammats i landskapet (se t.ex. JKt 1994) varför långt ifrån alla fynd under inventeringen blivit tillfredställande dokumenterade och kollektiv behandling ibland känts nödvändig.

[”Oenothera muricata”]
Status: ett mångtydigt och svårtolkat namn. Fynd härav har uppgivits ca 10 gånger men det är inte helt klart vad som avsetts därmed. De belägg som påträffats har i samtliga fall blivit omvärderade.

[Oenothera nocturna]
Status: uppgiven som adventivväxt inkommen med ull men de belägg som påträffats har omvärderats.

[Oenothera sellowii]
Status: enligt Lilja (1870) odlad som prydnadsväxt och ofta förvildad, t.ex. vid Helsingborg, men inga belägg föreligger och bestämningen kan ifrågasättas.

[Oenothera spectabilis]
Status: enligt Lilja (1870) odlad sedan 1818 och spridd som ogräs i trädgårdar i Helsingborg och Billinge, men inga belägg föreligger och bestämningen kan ifrågasättas.

[Oenothera strigosa]
Status: uppgiven ett par gånger (t.ex. Blom 1927), men de belägg som återfunnits har visat sig tillhöra O. depressa eller O. canovirens.

Nattljusen kommer från Nordamerika. De har förmodligen odlats sedan 1600-talet i Europa som prydnadsväxter; från Småland känner vi dock inga uppgifter förrän från tidigt 1800-tal (Hylte Femsjö, se primäruppgifter). I Sverige representerar förekomster i det fria dels förvildning, dels spridning med transporter av olika slag. Alla arterna har en förkärlek för öppen, torr, störd, sandig eller grusig mark, t.ex. järnvägsområden, grustag, industrimark och vägkanter.

Småarterna behandlas på olika sätt av olika författare. Vissa, särskilt i Nordamerika, sammanfattar dem till ett litet antal mycket varierande arter, andra, t.ex. den ledande europeiske experten Krzysztof Rostański, accepterar småarterna som arter. Det senare synsättet har de sista åren slagit igenom i Norden, och en del skäl talar för detta: de olika småarterna är konstanta, igenkännliga och har olika invandringshistoria och dynamik. Man förlorar biologisk information om man negligerar dessa enheter.

Under inventeringen hade dock detta synsätt ännu inte avsatt några spår i flororna, och man kallade därför i stort sett alla nattljus (utom det storblommiga jättenattljuset) för O. biennis. Det har endast i begränsad omfattning varit möjligt att kontrollera lokalerna i efterhand, och våra uppgifter om släktet redovisas därför kollektivt. De fåtaliga säkert bestämda fynden redovisas separat under varje art.

Släktet Oenothera härstammar från Nordamerika och inkom till Europa redan under 1600-talet. I början rörde det sig mest om föroreningar med ballast eller frövaror, längre fram även för odling i trädgårdar. Genetiken hos släktet är komplicerad och hos de flesta arter är självbefruktning den dominerande förökningen. När pollen och äggceller ska bildas (meios) brukar kromosomerna normalt para ihop sig, överkorsningar sker och genetiskt material byts ut. Hos nattljusen är i stället kromosomerna hopkopplade i ringar och arvsmassan blandas inte. För att ett frö ska utvecklas behövs ett speciellt anlag från pollenkornet (A) och ett annat från äggcellen (B). Alla avkommor kommer därför att vara AB (heterogami). Avkommor med uppsättningen AA eller BB är inte livsdugliga (Jonsell & Karlsson 2010). Förökningen liknar delvis förhållandet hos de apomiktiska arterna, som bildar frö utan förgående befruktning, och bidrar till att ett stort antal arter kan uppstå.

Bland nattljusen har liksom hos dunörtarna många nya arter kommit in i senare tid. I början av inventeringen noterades alla nattljus som Oenothera biennis. Det visade sig senare att flertalet av dessa fynd i stället representerade O. rubricaulis pricknattljus. När belägg började samlas bestämdes dessutom flera av dem till andra arter och hybrider av K Rostanski. Eftersom flertalet av våra tidigare fynd inte är belagda redovisas alla nattljusen kollektivt och dessutom behandlas de kontrollbestämda nattljusen var för sig. Nästan alla bestämningar är gjorda av K Rostanski.
Samtliga nattljus växer torrt och exponerat på grus eller sand. Man finner dem på vägkanter, banvallar, stationsområden, hamnar, industriområden och skräpmarker.

Äkta nattljus och pricknattljus blev inte skilda åt i Sverige förrän 1994. Overifierade uppgifter före denna tidpunkt kan alltså avse endera av arterna, men även andra arter i släktet är tänkbara. I Gästrikland har ytterligare 5 arter identifierats bland äldre insamlingar (Ståhl 2016). Alla fynd har gjorts på kraftigt kulturpåverkad mark, särskilt i hamnar och på järnväg.