Vårtörel är inhemsk i södra och mellersta Europa men odlas i Sverige som prydnadsväxt, i Småland från och med mitten av 1800-talet. Scheutz (1871) skriver: ´Under de sista 20 åren har den blifvit planterad på nästan alla kyrkogårdar i mellersta Smål., der den förut var mera sällsynt´ – jämför bygdenamnet kyrkogårdstörel! Till en början odlades den visserligen på kyrkogårdarna men ´sällan vid byar´ (Scheutz 1864); den blev dock raskt populär, att döma av dess stora spridning vid resterna av torparbebyggelsen från förra sekelskiftet. Ökningen har fortsatt in på 1900-talet, men i våra dagars trädgårdar odlar man den sällan, eftersom den sprider sig starkt med hjälp av utlöpare och därför är svår att begränsa.
Arten föredrar torr, grusig eller sandig, näringsfattig jord. Man finner den framför allt vid ödetorp men också utanför tomter och på och vid kyrkogårdsmurar, på vägkanter, banvallar, grusåsar, backar och hällmarker. Dock går den sällan långt från bebyggelse – den bildar i regel inte frö utan är hänvisad till vegetativ spridning.
Första fynd
Först noterad 1847 av Thore M. Fries flera gånger under en resa till Skåne, Småland och Danmark (T. M. Fries ms 1849), nämligen från Jönköping Rogberga (där den sades vara hämtad i Ljungarum Strömsberg), Växjö Bergunda kyrkogård samt Växjö hospitalsgården och nya kyrkogården. Ett belägg från Bergunda finns i GB. – Först publicerad från Älmhult Stenbrohult kyrkogård av Gosselman (1851).
Bygdenamn och bruk
Utbredning
Funnen i 860 rutor; tidigare uppgifter från 160 rutor. Ganska vanlig i väster, vanlig i öster. – Förvildad; bofast.
