skogsbjörnbär
Rubus nessensis
Mer information om arten

Skogsbjörnbär är inte så beroende av ett varmt klimat med lång, frostfri höst som våra andra björnbär. Därför är det i stora delar av Smålands inland det enda björnbär man har utsikt att träffa på. Omvändningen gäller också: arten förekommer mindre rikligt vid kusten, där andra arter är vanliga. Även ekologiskt avviker skogsbjörnbär från övriga arter (utom nålbjörnbär R. scissus) genom att föredra fuktig eller frisk mark i relativt skuggiga miljöer. Sin bästa utveckling når skogsbjörnbäret när det står ljust men skyddat, i skogsbryn och gläntor, längs skogsvägar, på dikeskanter och dikesvallar.

Första fynd

Först rapporterad av J. P. Arrhenius (1839) under namnet R. suberectus från en rad lokaler: Hultsfred Järeda nedanför Hålldammen i Sällevadsån vid Klövdala; Målilla Getberget nära Årena; Hylte Femsjö; Oskarshamn Misterhult Klinten nära Tjustgöl; Örö; Västervik Västervik Lucerna; Norrlandsängen samt Växjö Växjö. Odaterade 1800-talsbelägg från Misterhult finns, samlade av Arrhenius själv (i S) och C. W. Berglund (i LD och S).

Utbredning

Funnen i 976 rutor; tidigare uppgifter från 150 rutor. Vanlig eller ganska vanlig utom på höglandet, där arten är sällsynt. – Ursprunglig.

karta