pilört
Persicaria lapathifolia
Polygonum lapathifolium
I vissa floror möter man även ssp. brittingeri. Den betraktas av Ekman & Knutsson (1986) som en variant av ssp. lapathifolia. Den är inte funnen i Småland.
I vissa floror möter man även ssp. brittingeri. Den betraktas av Ekman & Knutsson (1986) som en variant av ssp. lapathifolia. Den är inte funnen i Småland.
Första fynd
Först noterad av Forsander (ms 1816) från Värnamo Fryele Mjöhult och Näsbyholm (som Polygonum incanum respektive P. lapathifolium); först publicerad 1814: ´etiam in Smolandia, ni fallor, vidi´ [även sedd i Småland, om jag inte tar fel] som Polygonum lapathifolium (E. Fries 1814–24).
Bygdenamn och bruk
rolke (Angelstad, Jälluntofta; Vide 1966). Denna och närstående arter kallades slideknä (Scheutz ms); rödkniv (Södra Möre; Linder 1867), rödbenling (Hinneryd, Göteryd och Hallaryd; Vide 1966) samt dyngepölagräs (Ormesberga; Vide 1966).
Variation
Pilört representeras i Norden av två underarter, som i södra Sverige är ganska distinkta (Ekman & Knutsson 1986). Strandpilört ssp. lapathifolia har smala ax, näbblikt utdragen kalk och högst 2,4 mm lång nöt (mätt upp till gränsen för märkena) med halvcirkelformad bas. Vanlig pilört ssp. pallida har tjocka ax, i toppen något öppen kalk och minst 2,6 mm lång nöt med tvär bas. I tidigare floror har man använt mindre tillförlitliga karaktärer för att skilja dem, och uppgifter utan belägg är därför osäkra. Underarterna är ekologiskt väl skilda (se nedan); ssp. pallida är den ojämförligt vanligaste. Mellanformer förekommer i ungefär samma frekvens som typisk ssp. lapathifolia och är helt fertila; därför behandlas de båda formerna som underarter och inte som arter.