Brunag växer oftast på våt, näringsfattig, dyblandad, glest bevuxen sand vid flacka och grunda sjövikar, gärna tillsammans med småsileshår Drosera intermedia, dysäv Eleocharis multicaulis och ibland sjötåtel Deschampsia setacea. Den kan också uppträda på mader och i strandkärr, mera sällan i kanten av myrhöljor eller gungflygölar. Någon gång påträffas den i mossdiken, gamla torvgravar etc. En unik lokal är Västervik Loftahammar Stora Flatholmens östra glo (7H1a 2548), strandgöl med tidvis inbrytande brackvatten, 1989 (RK, belägg i OHN); ej återfunnen senare (RK).

Det jämförelsevis låga antalet inventeringsuppgifter, särskilt från centrala Småland, är påfallande. Arten tillhör inte dem som lätt förbises. De tidigare uppgifterna är över lag tillförlitliga; ansamlingen i centrala Småland härrör från noteringar under 1930- och 40-talet gjorda av myrspecialisten Nils Malmer. Det verkar därmed som om arten har minskat påtagligt i landskapet under 1900-talet. Delvis beror nog detta på igenväxning av stränder vid sjöar som tidigare sänkts; myrdikningar är en annan rimlig förklaring. Kanske missgynnas arten också av försurning och kvävenedfall.