Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra Europa norrut till västra Norge; i Sverige är den inhemsk blott i mellersta Bohuslän. Växten har dessutom odlats som läke- och prydnadsväxt sedan länge. I Småland fanns den under tidigt 1700-tal i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732) och 1815 vid prästgården i Jönköping Järstorp (Forsander ms 1812–20). Från trädgårdarna frösprids fingerborgsblomman lätt. Som förvildad växer den på torr till fuktig, öppen, i regel störd mark i full sol till lätt skugga. Den är vanligast kring ödetomter och gårdar, i skogsbryn och grusgropar samt på vägkanter och skräpmark. Man ser den även långt från bebyggelse och det är ofta uppenbart att arten nu är självreproducerande. Den slår ibland upp kraftigt då kvävetillgången ökar efter kalavverkningar.
Funnen i 1242 rutor; tidigare uppgifter från 62 rutor. Vanlig i nästan hela Småland, men ganska sällsynt i nordost och ej känd från Jönköping Visingsö. – Fövildad; bofast.
Arten har ökat starkt under 1900-talet.