fingerborgsblomma
Digitalis purpurea
Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra Europa norrut till västra Norge; i Sverige är den inhemsk blott i mellersta Bohuslän. Växten har dessutom odlats som läke- och prydnadsväxt sedan länge. I Småland fanns den under tidigt 1700-tal i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732) och 1815 vid prästgården i Jönköping Järstorp (Forsander ms 1812–20). Från trädgårdarna frösprids fingerborgsblomman lätt. Som förvildad växer den på torr till fuktig, öppen, i regel störd mark i full sol till lätt skugga. Den är vanligast kring ödetomter och gårdar, i skogsbryn och grusgropar samt på vägkanter och skräpmark. Man ser den även långt från bebyggelse och det är ofta uppenbart att arten nu är självreproducerande. Den slår ibland upp kraftigt då kvävetillgången ökar efter kalavverkningar.
Funnen i 1242 rutor; tidigare uppgifter från 62 rutor. Vanlig i nästan hela Småland, men ganska sällsynt i nordost och ej känd från Jönköping Visingsö. – Fövildad; bofast.
Arten har ökat starkt under 1900-talet.
Funnen i 1242 rutor; tidigare uppgifter från 62 rutor. Vanlig i nästan hela Småland, men ganska sällsynt i nordost och ej känd från Jönköping Visingsö. – Fövildad; bofast.
Arten har ökat starkt under 1900-talet.
Första fynd
Tidigast noterad som förvildad av K. J. E. Hultkrantz (ms 1866) i Aneby Askeryd Fridhem utanför trädgården på en åkerren. – Först publicerad från Ljungby Ryssby ödetorpet Fridhem vid Ugglansryd, 1920-talet (Gaunitz 1928).
Bygdenamn och bruk
Sådana former som fingerborg, fingerborgsört och fingerborrablomma förekom på skilda håll (Vide 1966). Från Virestad är namnet fingertutor känt (J. Christoffersson ms 1993b). I Västbo användes biskopsmössa och biskopshätta (J. Christoffersson ms 1993b); det förra namnet fanns redan hos Scheutz (1864). Från Väckelsång har kungens ljusstake antecknats (Vide 1966).
Variation
Blommorna är normalt ljust rödvioletta, men exemplar med vita eller mycket ljusa blommor är inte sällsynta.
