hägg
Prunus padus
Hägg trivs bäst på fuktig eller frisk, mull- och näringsrik jord, särskilt på ställen med rörligt mark- eller ytvatten. Den anträffas vid stränder, i sumpskog med al, lövskogssluttningar, strandskogar, skogsbryn och fuktiga ängar. I kulturlandskapet växer den ofta torrare, t.ex. på dikeskanter, åkerholmar, renar och betesmarker, särskilt sådana som uppkommit ur slåttermark.
Första fynd
Hägg noterades från Solberget i Växjö Växjö 1741 (Linné 1745b).
Variation
En häggform från Vaggeryd Hagshult Packebo har beskrivits som f. colorata (A. Nilsson 1960). Hos denna är bladen som unga röda, som äldre dystert gröna ”med skarpt tecknat ådernät i rött”. Årsskottens bark och ved har ett stort inslag av rött. Blomknopparna är karminröda, blommorna rosafärgade. Formen har tagits upp för försäljning under namnet blodhägg och återfinns nu som prydnadsväxt i många trädgårdar. – Trädet, som 1956 var ca 12 m högt, stod på gårdstunet men hade enligt uppgift flyttats dit som ungplanta från ett stenröse på gårdens ägor. – Rödblommig hägg är även funnen i Vimmerby Rumskulla Lidhult (Haak 1965); uppgiften är från före 1920.
Utbredning
Funnen i 1282 rutor; tidigare uppgifter från 208 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland. Längst i öster dock ganska sällsynt; saknas i stora delar av skärgården. – Ursprunglig.
