Oxeln förekommer endast inom de områden kring Östersjön, som täcktes av den senaste landisen. Här anses den ha uppstått efter istiden ur en hybrid mellan vitoxel Sorbus aria och tyskoxel S. torminalis. Arten ses framför allt i närheten av bebyggelse, i bryn och glesa skogar, på vägkanter, åkerholmar och betesmarker, för det mesta i form av småplantor och ungträd. Stora, gamla träd är mera ovanliga men kan påträffas även i ganska naturliga omgivningar, t.ex. i klippskrevor i bergbranter och i skärgården.
Liksom rönnen gynnades oxeln på grund av sina frukter i de gamla ängarna. Dess hårda virke var också eftertraktat. Vid gårdar har arten ofta planterats som alléträd och häckväxt, både för sitt utseende och för sin tålighet mot blåst.

Arten var förr inte särskilt vanlig och västerut rentav sparsam (Scheutz 1864). Dess nuvarande rika förekomst i markerna är troligen av sent datum och en följd av landskapets förbuskning.