En monografi över släktet Crataegus i Gamla Världen (Christensen 1992) publicerades när inventeringen av Småland i stort sett var slutförd. Enligt denna är hybridisering vanlig; hybriderna bildar normal frukt och förefaller ha god spridningsförmåga. Hur vanligt det är med hybridisering har man fått en uppfattning om i Skåne (Olsson 1996). Här sände man Christensen allt material som inte var klar rundhagtorn C. laevigata, 525 insamlingar. Av dessa bestämdes 219, alltså drygt 40 %, till hybrider. Under smålandsinventeringen hade vi vidare artgränser och dokumenterade inte mellanformerna i tillräcklig utsträckning. Uppgifterna om de vildväxande hagtornarna nedan måste ses mot denna bakgrund; de ges ändå i ett hopp att de på något sätt speglar verkligheten.

I de offentliga herbarierna finns ett ganska stort antal belägg, som inte har åsatts något hybridnamn av specialister, men som heller inte stämmer med de rena arterna. Detta material redovisas inte här.

Svårigheten att finna klara artgränser förklarar att man länge arbetade med kollektiva begrepp inom släktet. De enstiftiga hagtornarna skildes ut först av Liljeblad (1792, som Mespilus Oxyacantha var. monogyna), och sedan dröjde det mera än ett århundrade innan den nuvarande arten C. rhipidophylla separerades från C. monogyna (Lindman 1904). Spetshagtorn och korallhagtorn C. rhipidophylla var. rhipidophylla och var. lindmanii skildes åt först av Lindman (1918), som kallade dem C. curvisepala respektive C. calycina. – Detta medför att en stor del av de äldre uppgifterna inte med säkerhet kan föras till någon bestämd art.

Bruket att odla hagtorn är åtminstone sekelgammalt. Wetter (ms 1894) anger för Sävsjö Vrigstad att Crataegus monogyna (i vid mening, inklusive C. rhipidophylla) är sällsynt på bergiga ängsbackar men ofta planteras i trädgårdar. Alla de vilda arterna har odlats till prydnad; kanske är dock trubbhagtorn C. monogyna den som oftast används, särskilt till häckar.