Svinrot var förr en karaktärsväxt för magra, lågväxta slåtterängar på svagt fuktig mark i hela södra Sverige (Carlsson & Gustafsson 1983). Svinrotsängar var förr vanliga i hela Småland, vilket framgår av primäruppgifterna liksom av åtskilliga andra skildringar. De flesta låg i sluttningar; viktiga följearter till svinroten var slåttergubbe Arnica montana, ängsskallra Rhinanthus minor och ibland stagg Nardus stricta. Utmärkande var vidare en blandning av arter med skilda krav på fuktighet, många av dem nu sällsynta.
Större, ännu hävdade svinrotsängar är nu ytterst ovanliga, men småytor på åkerrenar och bryn, oftast igenväxande, påträffas fortfarande ibland. Svinroten är beteskänslig. Den kan överleva i svagt betad hagmark men försvinner i mera intensivt hävdad betesmark. Däremot är den ganska igenväxningstålig.
I Småland ses svinroten mera sällan på ej slåtterpräglad mark. Exempel kan vara gles lövskog med ek och ristallskog. I den senare skogstypen förekommer växten dock bara sparsamt.
Kvarvarande svinrotsängar eller rester av sådana är förstklassiga naturvårdsobjekt. De bör skötas genom årlig, traditionellt utförd (sen) slåtter där höet avlägsnas.
Funnen i 1313 rutor; tidigare uppgifter från 251 rutor. Vanlig utom i sydligaste Kalmar län, där den är ganska sällsynt, samt nära kusten från Mönsterås Mönsterås norrut, där arten så gott som saknas. – Ursprunglig.