päron

Fruktträd, säll.–täml. allm. förvildat. Nilsson (1978) spårade upp 39 lokaler i Viby men många socknar hyser långt färre. Trädet odlades allm. vid järnvägarna (Sundius 1906) och levde kvar exempelvis 1994 vid banvaktstugan vid Önnabo i Lerbäck (Nilsson ms). Det ses förvildat på ödetomter, vid vägkanter, hagar, ekbackar, lövlundar, bygator m.m., ibland med två generationer på platsen.

Päron infördes i Sverige på 1100-talet eller något tidigare (Hjelmqvist 1991). Trädet vid Södra Sanna i Kumla (nedan) är ”det enda fruktträd jag spårat i Närke som är från medeltiden” (Sernander 1931, 1933). Odling av päron har troligen skett vid Askersundsby i Askersund 1559 (Holländer m.fl. 1994).

Päron odlas allmänt och kan kvarstå länge på ödetomter men också förvildas.

Spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten, högre upp i Haraker i nedre Skogslåglandet [Några angivelser från Bergslagen i Ham. manuskript måste betraktas som osäkra.] Utbredning är temperaturklimatiskt betingad. Utbredningstyp: S7.

Ny bofast art; sedan gammalt odlad som fruktträd, ofta som ympgrund.

Status: bofast och troligen gammal. Ofta odlat fruktträd som odlats åtminstone sedan 1200-talet (HHje 1991) och dessutom ibland planterat som prydnads- och alléträd; ganska lätt självsådd och även om arten mest förekommer som solitärträd bör den betraktas som bofast. Sannolikt förvildad och möjligen bofast även före 1749.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %, men kanske ofta förbisedd vid förra inventeringen.
Kommentar: synnerligen variabel vad gäller frukternas form, färg och konsistens; relativt vanliga är dels en typ med gulbruna, tämligen stora, nästan klotrunda och som mogna mycket mjuka frukter, dels en med mörkt gråbruna, mycket små, långsträckta och stenhårda frukter. En del uppgifter kan avse vildpäron P. pyraster som först i senaste tid uppmärksammats i landskapet.

Arten päron anses ha uppstått i Kaukasus genom urval från vildpäron P. pyraster och inkorsning av ett par närstående arter från Främre Asien (Kutzelnigg & Silbereisen 1994). Päron har odlats i Sverige åtminstone sedan medeltiden. Från Småland vet vi att Nils Linnaeus i början av 1700-talet odlade flera olika slags päron i Älmhult Stenbrohult, bland annat bergamotter och bonkretänger (’Bon Chrestier’), nu sällsynta sorter (Linné ms 1732). – En småländsk specialitet är Gränna rödpäron. Vad som uppgavs vara moderträdet stod kvar ända in på 1950-talet och anges planterats på 1600-talet. Traditionen berättar att sorten infördes av Per Brahe från Tyskland. Emellertid har den inte gått att identifiera med någon europeisk sort, och det är kanske troligare att den uppstått lokalt genom frösådd. Grännapäronet var en gång mycket spritt i svensk odling men har nog nu spelat ut sin roll.

Odlade päronträd står ofta kvar vid ödetorp och övergivna gårdar. Dessutom finner man inte sällan päron på vägkanter, åkerrenar och åkerholmar, på betesmarker eller i öppen blandskog, i regel som enstaka exemplar. Sådana förekomster kan vara belägna långt från bebyggelse, t.ex. i strandsnår eller i klippskrevor på havsstränder.

Pyrus pyraster är inhemsk på hela europeiska fastlandet norrut till Östersjöns kust, och en förekomst av denna art i sydligaste Sverige och längs ostkusten vore inte otänkbar. För Smålands del talar dock bristen på riktigt gamla fynd emot att det skulle finnas ett ursprungligt element bland de vildväxande päronen.

Päron har gamla anor i Sverige som odlat fruktträd och växer idag ofta som solitärträd vid stenmurar, traktorvägar, åkerrenar och övergivna bosättningar. Trädet har en förkärlek för steniga ställen och växer i västra landborgens kalkstensbranter, på klapperstensvallar och skiffergrus. Någon gång ses det även i glesare skogar och på trädgårdstippar. Päron är vid flera tillfällen funnet i alvarkarst, något som även Rikard Sterner noterade.

Päron är jämnt fördelat över större delen av Öland vilket antalet sockenfynd indikerar. Det växer även på Stora Alvaret, som tidigare nämnts i några karster, samt röjda alvartorrängar. Utmed den gamla banvallen ostsydost om Kastlösa finns många fynd vilket syns tydligt på utbredningskartan.

Päron har troligen uppstått någonstans i sydöstra Europa–sydvästra Asien. Avgränsningen mot vildpäron Pyrus pyraster är inte enkel. Päronträd som anträffas i det fria blir ofta vresigt småväxta, torniga och liknar då vildpäron. Frukterna hos vildpäron är små (< 5,5 cm), hårda, utan söt smak och med talrika stenceller; till färgen är de gula, bruna eller nästan svarta. Enligt Flora Europaea är inte vildpäron känd från Sverige men når Östersjöns kuster. Från Skåne (Tyler m.fl. 2007) uppges vildpäron föreligga, ofta som ympunderlag för äldre fruktträd. Därför är fynd från Öland inte otänkbara men vi har inget granskat och godkänt belägg av vildpäron från inventeringen.

Gammal kulturflykting, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Kvarstående vid ödehus; förvildad till vägkanter, skogsbryn, åkerrenar, dikeskanter och beten; även enstaka fynd på kalkmarker och i skog. Linnés uppgift baserades troligen på spontant frösådda päronträd snarare än på vildpäron P. pyraster (jfr Linnæus 1744, övers. Fries 1906b): ”På landet uppväxer vid vägar från otillräckligt tuggade äpplen och päron en hel mängd små telningar på sådana ställen, där från kyrkorna gående dagkarlar lättat sin mage.” Hans frekvensuppgift (samma bedömning även hos Säve 1837) är lite förvånande mot bakgrund av att Johansson (1897) redovisade päron som sällsynt förvildad, med bara åtta namngivna växtplatser (kanske inkluderades även odlade träd av Linné och Säve). Päron ökade uppenbarligen ordentligt under 1900-talet. Arten saknas på L. Karlsö, Fårö och Gotska Sandön. För historik m.m. se Johansson & Larsson (1996).

Päron har odlats som fruktträd sedan lång tid och förekommer kvarstående eller förvildat genom självsådd. Man finner det som enstaka träd på ödetomter, intill gammal bebyggelse, i hagmarker, skogsbryn, på vägkanter och vid bergrötter, även nära havet. Päron tycks ha blivit vanligare sedan förra inventeringen, förmodligen beroende på fler övergivna gamla trädgårdar men också på en ökad benägenhet att notera kvarstående träd.