humle

Inhemsk läkeväxt och under 1 500 år allmänt odlad ölkrydda, numera prydnadsodlad.

Gellerstedt (1852) och Kindberg (1877) ansåg arten vara sälls. i Närke. Hartman (1866) påpekade att den odlades i alla delar av landskapet och var allm. förvildad. Numera är humle sälls.–spridd i de flesta socknar men täml. allm. i Asker, Knista och Sköllersta.

Förvildad humle i Närke omfattar nästan enbart honväxten, vilket kan tolkas som rester av tidigare odling. Även de få sedda hanplantorna har ofta sällskap med honexemplar och måste ges en liknande tolkning. Det gäller exempelvis det till synes ursprungliga beståndet i strandskogen på Vinön i Lännäs intill färjeläget, där båda könen uppträdde i en närliggande körsbärslund 1991.

Ett par fynd av ensamt förvildade hanex. finns. Det ena i ett ymn. bestånd i ett strandsnår vid Lundby i Viby 1995. Det är dock troligen förvildat, bl.a. med hänsyn till att humlegården där var i bruk åtminstone till 1857 (Östlund 1978). Hanväxten sågs också i ett stenröse i en åker vid Kila i Kumla 1900 (J. Widén, OREB) och är belagd tidigast i Vintrosa 1857 (Rolén, LD).

De tidigaste fynden i Närke finns i Samzelius (1760) : ”uti Nyhytte och Lekebergs ängar wid ån i alskogen” och (ms 1758): ”wäxer ibland stenar wid bäckar och löper up i träden”.

Nutida växtplatser är bl.a. strandskog, åkerkulle, hagröse, kalkbrott, ekbryn, åkerkant, lövlund och kompost. Honplantor uppträder nästan årligen på komposthögarna i grustagen i Ånsta (Lindström). Stora bestånd fanns vid Åsta i Götlunda 1980 och vid Irsta i Knista 1992.

Vildväxande humle anses ha funnits vid Lillsjön i södra Kilsbergen, på öar i Yoldiahavet enl. 9 000-åriga lämningar (Florin 1969) och sedan 7 000 år vid Mossbymossen i Kumla/Ekeby (Florin 1961).

I Magnus Erikssons landslag på 1300-talet förbjöds att ta vildväxande humle på annans mark eller allmänning (Holmbäck & Wessén 1962, Schlyter 1862) vilket möjligen avser regelrätta förvildningar.

Sannolikt tidigt introducerad, främst för ölbryggning; gammal bofast art. Humle uppgavs som vildväxande redan av Aspegren (1823).

Vanliga växtplatser för humle är strandsnår vid havet samt klibbalkärr och klibbalridåer med frodig undervegetation längs bäckar och åar på kustslätten. Här växer både han- och honplantor, vilket utgör ett viktigt kriterium för att arten är ursprunglig i denna miljö (jfr Suominen 1990).

Förr odlades humle för användning vid öltillverkning, i vårt land sedan 1200-talet (Hylander 1966 a), och man ser den ganska ofta förvildad eller kvarstående i snår, bryn och stenrösen intill bondgårdar och torpplatser. Dessa förekomster består enbart av honplantor eftersom endast honväxten odlades. Det är ju honblomstallningar, ”kottar”, som efter blomningen användes vid ölbryggning. I Halland odlas humle fortfarande i liten skala av kulturhistoriska skäl.

Om arten skulle kunna vara ursprunglig på någon av lokalerna är ovisst. I Finland är den dock känd som spontan i oländiga bäckraviner långt från bebyggelse, jfr den gamla uppgiften från Anundsjö. - 26 (18).

Myrin 1832.

Som troligen spontan tämligen allmän på Mälaröarna samt spridd utefter Mälarens fastlandsstränder.

Ett 20-talet lokaler inom Ridöarkipelagen karterade av KERS (1978). För övrigt förvildad: Spridd-tämligen sällsynt i kulturtrakter i hela området, ända upp till NV-hörnet: Hällefors: St. Tomsjöntorpen, 300 m ö.h., plocksten röse vid nedlagd åker 1976(!). Sammanlagt ett 100-tal lokaler ovan Mälaren, merparten funna efter 1950.

Som indigen sydlig med tämligen höga anspråk på klimat och markförhållanden. Som subspontan i hemerob vegetation mindre fordrande i båda dessa avseenden. Utbredningstyp som förmodat indigen: S12.

Som förvidad: U.

634 Humulus lupulus L.

As this plant has been cultivated for a long time, it is often difficult to decide whether an occurrence is native or not. The species occurs in Japan as var. cordifolius (Mig.) Maxim. It is also widely distributed in N. America, partly introduced from Europe, partly native as a special taxon, viz. var. neomexicanus Nels. & Cockerell (syn.: H. americanus Nutt.). It has also been introduced into other parts of the world, e. g. to S. America and New Zealand. In many places in Eurasia too, this useful plant has escaped from cultivation and become naturalized, e. g. Ireland, Scotland, N. England and N. Scandinavia. This applies probably also to several scattered occurrences in southcentral and eastern Asia.

I Sverige har humle odlats från medeltiden och in på 1900-talet för smaksättning av öl. Det var bara honväxten som odlades för detta ändamål, eftersom bitterämnena finns i glandler på honblomställningarnas (´koppornas´) fjäll och eftersom pollinering gör att mindre smakämne utvecklas. Humleplantorna står mycket länge kvar på odlingsplatsen och sprider sig vegetativt i rösen, kring uthus och husgrunder. I brist på hanplantor uteblir dock frösättningen, och odlad humle kan därför i regel inte sprida sig långt från sin ursprungliga plats. – Under 1900-talets senare del har man börjat odla humle som prydnadsväxt, och då inte minst hanplantor, som är mycket dekorativa med sina stora, luftiga blomställningar. Detta ökar möjligheten till fröspridning och verklig förvildning.

Emellertid förekommer humle av allt att döma även som ursprunglig i Småland, i lundvegetation vid vattendrag, i alskogar, fuktiga och snåriga strandskogar samt raviner och rasbranter på näringsrik mark. Sådana lokaler har nästan bara noterats i norra Småland, men spontan humle kan möjligen finnas även annorstädes, kanske främst i kustbygderna. Tillräcklig uppmärksamhet har inte ägnats frågan om humlets naturliga förekomst i Småland. Förmodat ursprungliga bestånd bör undersökas närmare, särskilt med avseende på åldersstruktur, könsfördelning och lokalens historia, och lokaler på avstånd från gårdar och bebyggelserester bör uppmärksammas.

Humle kan vara ursprunglig i delar av norra Småland på fuktig, näringsrik skogsmark (Karlsson & Edqvist 2007). Växten har dessutom odlats sedan medeltiden och använts vid framställning av öl för att få fram den bittra smaken; i detta fall är det honplantornas kottar som efterfrågas. Många av dagens förekomster är kvarstående från tidigare odling och då är växtplatserna ofta påtagligt torra. Idag odlas humle som prydnad, ofta planteras de dekorativa och yviga hanplantorna. Ett tidigt belägg av Harald Mohlin 1932 från en lund nära Kolstad by, Köping sn, visar en hanplanta vilket eventuellt kan tyda på en naturlig förekomst. Hanplantor odlades inte förr, helst försökte man utrota dem eftersom vindpollinerade och befruktade humlekottar saknade den rätta bitterheten.

I dagsläget växer humle som trädgårdsutkast, på jordhögar och stentippar. Den kan även ses i vägkanter, åkerrenar och kvarstående på ödetomter. Några få fynd ha gjorts i fuktiga skogsbryn på till synes naturliga lokaler. Intressant är att humle 2016 noterades på ruinen av Gråborg, Algutsrum sn. Från exakt samma lokal har J. W. Håkansson 1922 samlat belägg som finns på Riksmuseet. Kan humle verkligen ha kontinuitet där sedan nästan 100 år?

Humle är främst funnen på västligaste Öland, söder om Borgholm; påfallande tätt ligger fynden i området runt Färjestaden. På sydöstra Öland saknas den helt och norr om Borgholm tunnar fynden ut betydligt.

Numera odlas även japansk humle Humulus japonicus vilket kan leda till förväxlingar. Japanskt humle är ettårig, har fria stipler, blad med V-formad bas och bladlober som är sågade ända till basen. Humle är flerårig, stipler sammanvuxna, blad med U-formad bas och bladlober som inte är sågade ända ner till basen.

Kulturflykting och inkommen, bofast.

Förvildad, bofast.
Humle är inte ursprunglig på Gotland (Karlsson Strese, Tollin & Hagenblad 2012), men har lång odlingstradition här (Johansson & Larsson 1996); den omnämndes redan i Gutalagen (nedtecknad vid mitten av 1300-talet). Omfattningen av odlingen på de gotländska bondgårdarna har redovisats i de revisionsböcker som sammanställdes under mitten av 1600-talet. Tidigaste belägg samlades 1701–02 av Münchenberg. Första tryckta uppgift om odling gavs av Linné (Linnæus 1745b, 12 juli 1741), som vid besök i Fardhem kommenterade att humle är skildkönad och bara honplantor är värdefulla: ”Här war en ansenlig Humblegård, men som han war bewäxt mäst med Fuk-humble [= hanplantor] och altså gaf ingen Frucht…” .

Humle är inte ovanlig i odling i våra dagar och står ofta kvar i gårdskanter; den är även spridd till skräphögar, soptippar, stenbrott, gropar och andra avstjälpningsplatser. I några fall kan den stå kvar under längre tid och även bilda större bestånd: på soptippen i Hamra, vid en husgrund i Levide, på en gammal boplats i Martebo, ett jättebestånd bakom parkeringsfickan vid gamla Kneippbynvägen i Visby.

Humle har odlats som spånadsväxt men framför allt har man använt honblomställningarna vid öltillverkning. Honplantor av humle träffar man på i lövskogsbryn, på vägkanter och ödetomter. Förmodligen är dessa spridda från odling. Hanexemplar finner man oftast längre från bebyggelse i frodiga, fuktiga bäckraviner och i alskog och ibland också i lövskogsbården innanför havsstränder, då och då tillsammans med honplantor. Här verkar det som om växten är ursprunglig.

Hanplantor av humle är sällsynta i Sörmland och förekommer även de mest som tydliga odlingsrester intill bebyggelse – (rapporterade från 48 rutor). På tre spridda lokaler har plantor av båda könen påträffats tillsammans i alskog. Dessa skulle kunna vara tänkbara ”vilda” förekomster. De ligger emellertid alla i nära anslutning till gammal bebyggelse och förmodligen härstammar även dessa från odling. Suominen (1990) hävdar emellertid att många av de svenska och finska humleförekomsterna av denna typ faktiskt är vilda. Att humle en gång faktiskt förekommit vild i landskapet visas av fynd av humlepollen från värmetiden och senare (Malmgren 1982).

Planterade jordstammar av honhumle kan bli åtminstone hundra år gamla. Hanhumle växer på liknande vis, och från sådana plantor kan meterlånga skott växa ut under mossan, i mark­ytan, och bilda nya luftskott. Förmodligen gäller samma för honhumle. Humle är lätt att flytta och föröka med bitar av jordstammen. I blåsippans tid har humle cirka 1 dm långa skott ovan jord. De kan växa till 7 m höjd. Humle blommar i mjölkens tid, honblommorna en aning före hanblommorna. Minimala droppar av det klara gula doftämnet sitter även på ståndarknapparna. Honhumle på 60 m avstånd från hanhumle har givit upphov till två fröplantor. Bild av han- och honblommor i Natur och vegetation sid. 533.
Humle har setts endast som odlingsrest vid bebodd eller övergiven bebyggelse. Den har noterats huvudsakligen om den har påträffats vid övergiven bebyggelse eller på trädgårdsutkast. Det har alltid varit honhumle, utom i Almtäkten i Hamnäs, Skog, där det finns mycket rikligt med hanhumle och minst en planta av honhumle.
Det råder delade meningar om huruvida arten finns spontan eller inte i Sverige. Karlsson–Strese m.fl. (2012) förkastar hypotesen om spontan humle, Jonsell (2000) accepterar den, och Lange (1930) och Åström (2013) redovisar övertygande observationer av att den finns spontan i Jämtland. Åström beskriver att det vid Hommelloken i Lit finns bara hanplantor. Humlen klänger där på gråalar på kalkhaltig mark med strutbräken, trolldruva, nordisk stormhatt och andra. Vi har i Hälsingland inte sett någon humle som verkar vara spontan. Inte heller nämner Broman i Glysisvallur något som pekar i den riktningen. Broman skrev i Vol. III:A, sid. 50–54 om han- och honhumle, om fröhumle och gallhumle, och att den odlades redan 200 år före hans tid, det vill säga på 1500-talet, men ändå mer efter en kunglig förordning 1560. Han nämnde där ingenting om vild humle. I kungliga räkenskaper kan man finna uppgifter om antalet humlestänger hos varje bonde år 1565 (Bratt 1998).