svartbräken

Se kalksvartbräken Asplenium trichomanes subsp. quadrivalens och vanlig svartbräken Asplenium trichomanes subsp. trichomanes.

Allmän-tämligen allmän.

Se kalksvartbräken Asplenium trichomanes subsp. quadrivalens och vanlig svartbräken Asplenium trichomanes subsp. trichomanes

Svartbräken är ursprunglig. Den växer främst i sprickor på skuggiga bergväggar och i rasbranter med inslag av basiska bergarter, vilket gör att den sällan saknas på grönstensförekomster. Jordkällare och stengärdesgårdar, även i områden med fattig berggrund, är exempel på kulturskapande ståndorter där man kan finna svartbräken.

Arten missgynnas vid skogsavverkning om inte ett skuggande träd- och buskskikt lämnas kvar intill bergbranterna.

41 Asplenium trichomanes L.

Within this polymorphic and widespread species several lower taxa are distinguished (for Europe see int. al. Atlas Fl. Eur. 1/1972, p. 69), among which var. vespertinum Jeps. from Califomia is mapped separately. Outside the map area this species is widely distributed, for instance in S. Africa, C. and S. America, Australia, New Zealand. Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 13. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 138 and 130).

Växten förekommer mest i bergbranter där uttorkning förhindras. Den är inte ovanlig i yngre brottväggar och ses i fler och rikare bestånd än gaffelbräken.

Förekomster på kalklokaler har uppmärksammats bl.a. på Tylöskog, inkl. Hammar och Lerbäck, flerst. ”utpräglad calcifil” (Segerström 1932) och i Glanshammar ” 24 lokaler på urbergskalk” (Nilsson 1986). I Svennevad fanns den på 16 lokaler på diabasen och på 2 lokaler utanför denna (Kjellmert 1947).

Se även kalksvartbräken Asplenium trichomanes subsp. quadrivalens och vanlig svartbräken Asplenium trichomanes subsp. trichomanes

I stort sett samma fördelning och frekvens i landskapet som Asplenium septentrionale. Sparsammare-frånvarande i vissa högre områden av samma skäl som denna. Dock vanligare i Bergslagen, tydligt dragen till därvarande kalkområden (= de kalkgynnade underarterna?). Utbredningstyp: S1.

Gammal bofast art.

Sällsynt i nordligare landskap.

Se även kalksvartbräken Asplenium trichomanes subsp. quadrivalens och vanlig svartbräken Asplenium trichomanes subsp. trichomanes.

Först uppgiven av Dusén (1880): Vemdalen: Vemdalshammaren.

Svartbräken växer i sprickor i berg och klippor, oftast i tvära stup men någon gång i springor i svagt sluttande hällar. Ibland påträffas arten på tunt jordtäcke på hällar och avsatser. Den återfinns även på steniga backar, mellan block och stenar i rasbranter samt i rösen och på stenmurar. Växten är mer näringskrävande än gaffelbräken A. septentrionale. I västra Småland finner man den i allmänhet på hyperit. Den växer gärna i lätt skugga och sällan i solexponerade sydsluttningar.

Svart- och gaffelbräken växer ofta tillsammans. Ibland tillkommer hällebräken Woodsia ilvensis.

Svartbräken växer främst på norra halvan av Stora Alvaret där de stora karstområdena finns. Den är också funnen inom de flesta småalvaren på ön. Längs västra stenkusten är den vanlig i gamla stenbrott. Svartbräken är idag funnen i fler socknar än Rikard Sterner noterade den i. En förklaring kan vara att ormbunken har varit framgångsrik med att etablera sig i de många numera övergivna kalkstensbrotten.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Allmän på kalkhällar, i karstspringor, på klippor och raukar, ofta vid foten av urbergsblock på kalkhäll, någon gång på klapper. Känsligare mot uttorkning än murruta och växer oftast i skuggiga partier eller vid stenrötter (ofta silikatsten); i kustnära områden kan den växa helt öppet.

Trots att svartbräken påträffats i mellan 500 och 600 km²-rutor har den bara visat sig i en enda provruta. Den låga frekvensen i provrutorna tyder på att svartbräkenlokalerna oftast är små, med glest utspridda plantor som inte så lätt hamnar inom ett slumpvis utvalt mindre område.

Ojämnt spridd, beroende på biotopkraven. Saknas i stora delar av Gotland men förekommer längst i söder, på Karlsöarna, i hällmarksområdena på mellersta Gotland och Östergarnslandet, kring Visby samt på norra Gotland (utom Gotska Sandön). Johansson (1897) bedömde att svartbräken förekom ”H. o. d. på hällområdena”, alltså inte riktigt lika frekvent som murruta. Detta stämmer in lika bra i dag. Även utbredningsmönstren är i stort sett desamma för de två arterna.
På Gotland förekommer, såvitt känt, bara underarten kalksvartbräken ssp. quadrivalens.

Svartbräken växer exponerat eller i halvskugga i sprickor och skrevor i grönstensbranter, i diabas- och rombporfyrgångar, men den kan också växa på mindre basrikt underlag, framför allt om berget är översilat eller om sippervatten tränger fram i sprickor. I Bohuslän är det underarten vanlig svartbräken ssp. trichomanes som förekommer.

Svartbräken förekommer i samma miljöer som gaffelbräken och många gånger tillsammans med denna växt, men ofta i skuggigare lägen. Kalksvartbräken är mycket sällsynt och tycks endast växa på kalkstensunderlag.

Förändring -25 %. – Liksom gaffelbräken och hällebräken har svartbräken minskat. Alla tre växer i likartad miljö i springor på hällar och bergsbranter. Se även under hällebräken.

Svartbräken är ursprunglig. Arten är idag känd från ungefär dubbelt så många lokaler som hittats i litteratur och herbarier. Den är dock troligen lika ovanlig nu som förr.

Svartbräken förekommer ibland i direkt sällskap med gaffelbräken och andra klippspringsormbunkar, men den i särklass vanligaste följearten är stensöta.

Trots de mycket stora skillnaderna i utseende mellan gaffelbräken och svartbräken ser man stora likheter i deras uppträdande. Även deras förmåga att hybridisera visar på släktskap. Även svartbräken är en utpräglad lodyte­­växt, fast den föredrar mörkare och fuktigare platser än sin släkting och oftast växer under större eller mindre överhäng. Denna skillnad återspeglas möjligen i att 26 % av svartbräkenlokalerna har sorterats som Mullrik skog, mot 14 % för gaffelbräken. Svartbräkens blad övervintrar gröna. Mittnerven är brunsvart. På en lokal hade de nya 6–8 cm långa bladen under för- och högsommaren en mittnerv vars yttersta 6–8 mm var grön.