parkgröe

Gräsmatta i park. - 1 (1).

Sylvén 1939.

221 Poa chaixii Vill.

This originally C. and S. European species has been spread with grass-seed, for instance to Fennoscandia at the end of the 19th century. It has been sparsely introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 33.

Parkgröe är inhemsk i Mellaneuropas bergstrakter och kom till Sverige med tyskt gräsfrö, som främst använts till parkgräsmattor. Arten håller sig fortfarande kvar i en del parker men har dessutom spritt sig och naturaliserats i lövskogar och skogsbryn, i grustag, på vägkanter och vägslänter. Den sprider sig fortfarande i vissa trakter och tycks ha lätt för att bilda livskraftiga bestånd, som ibland kan vara marktäckande.

Parkinsåning från Tyskland, ymn. självspridd och långlivad i vildvuxna parker, i Sverige förvildad tidigast på 1880-talet.

Ny bofast art.

12; sällsynt. Funnen i alla regioner; vanligast på Mälarslätten, väl beroende på anhopningar av parkanläggning där. Härdigheten i Bergslagen svårbedömd på grund av få fynd - i översta Övre Bergslagen Emellertid kvarväxande sedan bortåt 100 år. Trolig utbredningstyp: U.

Parkgröe är ursprunglig i Mellaneuropa och har kommit in med sydtyskt gräsfrö, som användes i parkgräsmattor och ibland på banvallar under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet (Hylander 1943a). Arten är mycket konkurrenskraftig och bildar ofta täta, tuviga bestånd. Den finns kvar på de flesta sedan tidigare kända lokaler och har ofta spritt sig till skogsbryn, gräsplaner och vägkanter i omgivningarna. Ibland växer den tillsammans med vitfryle Luzula luzuloides, som också ingick i fröblandningarna.

Parkgröe härstammar från Mellaneuropa och har inkommit till Sverige främst med gräsfrö som såtts ut i parker och liknande miljöer. Gräset är ofta kvarstående och långlivat på sina gamla växtplatser. Det finns två publicerade uppgifter om parkgröe från Öland och även ett belägg som granskats. Tyvärr var belägget i så dåligt skick att det inte gick att säkert bestämma. Avstjälpningsplatsen i skogen nära Skedemosse har besökts under 2000-talet men var då igenväxt och någon parkgröe gick inte att se. Även lokalen vid gamla järnvägsstationen i Borgholm har besökts utan återfynd av parkgröe. De båda fynden bedöms därför som tveksamma.

Inkommen, bofast.
Förmodligen inkommen med gräsfrö (Johansson 1998) till trädgårdar (möjligen avsiktligt utplanterad i ”T. Vestergrens trädgård”). Under vår inventeringsperiod funnen dels i en igenvuxen tidigare trädgård, dels på en sommarstugetomt nära en f.d. trädgård.

Parkgröe har kommit in med sydtyskt gräsfrö under 1800-talet till parker, större trädgårdar och även såtts på banvallar. Arten förekommer kvarstående eller förvildad i lövskogar och kulturmark.

Parkgröen infördes under slutet av 1800-talet med mellaneuropeiskt gräsfrö som användes vid anläggandet av den tidens naturgräsmattor kring villor och i slottsparker. Arten är flerårig och har på flera sådana lokaler hållit sig kvar till vår tid. På några av dessa har den ökat starkt och ibland fröspritts i omgivningarna, även långt från närmaste parkförekomst. Kring Nyköping, i Ösmo och vid Tullgarn i Hölö och på andra ställen uppträder den numera i blåbärsblandskog, ofta utmed vägar och stigar. I likhet med vitfryle, men i motsats till de flesta andra samtida gräsfröinkomlingarna, håller parkgröe på att bli verkligt naturaliserad i Sörmland.

Parkgröe bildar rikligt med nya skott i tuvor men har inga utlöpare. Arten växer bra även under träd och högvuxen örtvegetation. Den sprids effektivt med frö, som överlever åtminstone sju år i förna eller jord och gror även i fullt sluten gräsmark. Parkgröet blommar i linneans tid. Hela bladen övervintrar gröna.

Arten har införts med tyskt gräsfrö till parker och trädgårdar med början under 1880-talet (Hylander 1943b) och blivit invasiv längre söderut, till exempel i Stockholmstrakten. I Hälsingland visar den inga sådana tendenser, trots att dess historia hos oss förmodligen är nästan lika gammal.