ängskavle

Gammal bofast art.

Trivialart men allmännare och rikligare i kusttrakterna.

Allmän-tämligen allmän.

Det är osäkert om ängskavle är ursprunglig i landskapet. Visserligen finner man det beståndsbildande gräset ibland i tämligen naturlig vegetation, t ex i lövsumpskogar samt på sjö- och åstränder, men sannolikt har även dessa förekomster sitt ursprung i odlingar. I äldre tid användes arten allmänt i vallar och de vanligaste ståndorterna är torra till fuktiga ängs- och betesmarker, övergiven åkermark, diken samt åker- och vägrenar.

Fukt- och friskängsväxt, allm. i hela området, möjligen ”mindre allm. på moränen” i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Asplund (1925) fann den ”här och där på kolbottnar” i Garphyttans nationalpark.

Först uppgiven av Dusén (1880) från Hedeviken O om Hede kyrkby.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

354 Alopecurus pratensis L.

This species probably has a C. European-W. Siberian origin. Cf. map in Meusel et al. 1965, p. 54. Subsp. alpestris (Wahlenb.) Seland. is indigenous in N. Fennoscandia. Subsp. lagurijormis (Schur.) Tzvel. occurs in the E. and S. Carpathians. Subsp. pratensis has been widely spread through cultivation for instance to N. Europe with the Faeroes, lceland and Spitsbergen, to E. Asia, N. and S. America and New Zealand. The present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 212 and map 201).

Status: gammal och bofast. Därtill åtminstone förr allmänt odlad som foderväxt och därifrån ofta förvildad.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig ängskavle A. p. subsp. pratensis i landskapet. Dock tämligen variabel; en form med mycket korta, knappt utskjutande borst förekommer sällsynt.

Ängskavle växer ljusöppet eller i måttlig skugga på fuktig till ganska torr, helst näringsrik mark. Mest finner man den på kulturbetingade ståndorter, t.ex. renar, gårdsmiljöer och igenväxande eller svagt hävdad gräsmark. Ängskavle kan dock även påträffas i mera naturlig vegetation vid åstränder och i lövsumpskog, men det är osäkert om arten är ursprunglig här.

Arten har odlats som vallväxt – redan Linné (1755) rekommenderade den för torrlagda, tuviga kärr – och den fanns i utsädeskataloger från nuvarande Svalöf AB från 1893 till 1963 (Lyhagen 1991). En stor del av de nutida förekomsterna är troligen kvarstående eller förvildade från sådan odling. Detta gäller särskilt västra Småland; vid 1800-talets mitt fanns arten ´ej vester om Växjö, om icke odlad´ (Scheutz 1864).

Att ängskavlen inte bara är odlad och förvildad i Småland visas dock av primäruppgiften och av talrika, mest opublicerade uppgifter från tidigt 1800-tal. Om detta vittnar även Wetters (ms 1894) beskrivning av artens förekomst i Sävsjö Vrigstad: ´friska ängar, isynnerhet s.k. ´bol´ [glest trädbevuxen slåttermark] t.a. Har under senare år börjat odlas´.

Ängskavle växer på frisk, något näringsrik mark och odlades som vallväxt redan på 1700-talet. Gräset förekom som utsäde ända fram till 1963; ofta användes frö med finskt ursprung (Lyhagen 1991). På Öland finner man ängskavle främst i kulturmarker och helst på lite våtare sådana i betade frisk- och fuktängar, vallar, åkerkanter, skogskärr, strandängar och nära diken. Förr växte arten ofta i slåtterängar (Sterners liggare) och än idag finner man ängskavle i gamla slåtterängar som omförts till frisk betesmark. Sällsynt är gräset funnet på ruderatmark som jordhögar och ladugårdsplaner.

Utbredningen omfattar hela Öland men liksom förr är fynden glesare på den södra tredjedelen av ön. Barrskogarna längst i norr, Böda sn, hyser som väntat få förekomster. Även Stora Alvaret saknar nästan helt fynd frånsett vid några alvarbyar. Olika odlingstraditioner kan troligen förklara en del av de skillnader man ser i utbredningskartan men även speciellt flitiga inventerare kan vara en delförklaring. Om man jämför förekomsterna idag med tidigare så har ängskavle försvunnit från ett antal gamla lokaler på västra delen av Öland, speciellt påtagligt söder om Räpplinge sn. Samtidigt har ängskavle hittats i några nya socknar. Sterner ansåg att arten var "föga spridningsbenägen och möjligen i avtagande" så en del av nyfynden beror rimligen på en ökad inventeringsinsats. Både Ahlqvist (1815–17) och Sjöstrand (1850) ansåg att ängskavle under första halvan av 1800-talet var "allmän" och funnen "överallt" så en minskning har säkert skett från början av 1900-talet och framåt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig ängskavle subsp. pratensis.

Gammal och inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig (?), även förvildad.
Ängskavle kan vara ursprunglig på Gotland – den nämndes redan av Wahlenberg efter hans resa på ön 1799 – men den är mycket kulturberoende. Den växer på väg-, åker- och dikesrenar och vid gårdar; även ofta noterad i lövskog, lövridåer och ängen, någon gång på myrodling, torräng, sank (obetad) till frisk äng. Den odlades också, i varje fall under 1900-talet, som vallväxt och spreds därigenom (Johansson 1998). Johansson (1897) räknade ängskavle till ”kulturgränsens växter”, vilka då (ännu) inte varit föremål för odling, men som var beroende av kulturskapade miljöer.

Frekvensen är möjligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”H. o. d. (?)”.

Enbart vanlig ängskavle ssp. pratensis är känd från Gotland.

Ängskavle odlades förr som vallväxt och förekommer i alla slag av friska kulturmarker, både hävdade och ohävdade. Man finner den i kultur- och naturbeten, i hagmarker, på åkerholmar och åkerrenar, dikes- och vägkanter samt i igenväxande övergivna gräsmarker tillsammans med andra konkurrenskraftiga arter som hundkäx, smörblomma, röllika och ängssyra.

Ängskavle är flerårig och växer på näringsrik frisk till fuktig gräsmark. Enligt Ekström (1828) växte den framför allt på ”ängar, belägna nedanföre åkergärden” således på särskilt näringsrika platser. Ängskavle var tidigare vanlig som vallväxt och den har genom odlingen spritt sig till de flesta dikeskanter och vägrenar. Den missgynnas av slåtter och bete men liksom timotej och hundkäx är den konkurrenskraftig i hög vegetation och gynnas också av den allmänna eutrofieringen. Ängskavlen har därför ökat starkt i landskapet under 1900-talet.

I Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) finns ett mycket långt avsnitt om ”Ängars besåning”, där man för stadigvarande ängar rekommenderar bland annat ängskavle. Arten har spritts tämligen sent. Wiström (1898) uppgav att den var ”Allm. i södra och östra Hälsingland. För få år sedan rar efter Ljusnan, nu flerst.” Den förekommer fortfarande mest i de centrala jordbruksbygderna och saknas till exempel på Bäckeskogsvallen i Ljusdal och på Skalen i Alfta, avsides belägna gräsmarker som har varit uppodlade i flera hundra år.

Ängskavle har synliga kolvar i knopp i vitsippans tid. Den blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med kärrkavle, vårbrodd, bergslok, trampgröe och stagg. Frön sprids i ljungens tid.