vårtörel

Vårtörel är bofast. Den fleråriga arten växer som förvildad eller kvarstående i närheten av bebyggelse - på gamla tomter, övergiven odlingsmark, åker- och vägrenar samt vid kyrkogårdar.

I Sverige har vårtörel odlats som prydnadsväxt åtminstone sedan början av 1800-talet. Enligt Hård av Segerstad (1924) ”tycks den ha varit mest modern och erhållit sin största spridning under 1800-talets senare hälft”. Den härstammar från södra och mellersta Europa samt Asien.

Giftig läke- och prydnadsväxt från mellersta och södra Europa, förvildad i Sverige från omkr. 1805. Den är ”Sällan odlad utanför kyrkogårdar” (Sernander (1933), men numera allt oftare sedd kvarstående i parker och på ödetomter. Ett 10-tal noteringar gäller förvildade bestånd i vägkanter, grustag och järnvägsområden. Tycks länge kvarväxa på ödetomter i hällsprickor och på högar av tegel etc. Det mest långlivade kända beståndet är knappt ett 30-tal år (Lindström 2002c) men förekomster vid halvt utplånade ödetomter, i bl.a. hagar, kan vara mycket äldre.

1286 Euphorbia cyparissias L.

This species originates from C., S. and SE. Europe. It is used as an ornamental plant and has escaped and spread beyond this area, even to N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 270.

Ny bofast art; odlad som prydnadsväxt och förvildad t.ex. på vägrenar och vid gårdar. Vårtörel är etablerad åtminstone på Kungsholmen i Karlskrona.

Ej regelbundet antecknad nära bebyggelse . - 19 (16).

Hård 1935.

Spridda uppgifter från hela området, flest från Mälarslättens Sydöstra del. I vissa fall nog tillfälligt, i andra blott sedd i den omedelbara omgivningen av en odlingsplats. Varaktigt vildväxande bestånd i vår tid åtminstone på Mälarslätten och i Skogslåglandet Utbredningstyp osäker.

Vårtörel är inhemsk i södra och mellersta Europa men odlas i Sverige som prydnadsväxt, i Småland från och med mitten av 1800-talet. Scheutz (1871) skriver: ´Under de sista 20 åren har den blifvit planterad på nästan alla kyrkogårdar i mellersta Smål., der den förut var mera sällsynt´ – jämför bygdenamnet kyrkogårdstörel! Till en början odlades den visserligen på kyrkogårdarna men ´sällan vid byar´ (Scheutz 1864); den blev dock raskt populär, att döma av dess stora spridning vid resterna av torparbebyggelsen från förra sekelskiftet. Ökningen har fortsatt in på 1900-talet, men i våra dagars trädgårdar odlar man den sällan, eftersom den sprider sig starkt med hjälp av utlöpare och därför är svår att begränsa.

Arten föredrar torr, grusig eller sandig, näringsfattig jord. Man finner den framför allt vid ödetorp men också utanför tomter och på och vid kyrkogårdsmurar, på vägkanter, banvallar, grusåsar, backar och hällmarker. Dock går den sällan långt från bebyggelse – den bildar i regel inte frö utan är hänvisad till vegetativ spridning.

Vårtörel är ursprunglig i södra och mellersta Europa. På Öland var den åtminstone förr vanlig i odling främst på kyrkogårdar. I Sterners liggare anges den som mer eller mindre förvildad på följande kyrkogårdar: Böda, Alböke, Gårdby, Stenåsa och Mörbylånga. Även dåtidens sandiga banvallar erbjöd lämpliga växtplatser. Vårtörel sprider sig vegetativt genom utlöpare och kan bilda livskraftiga bestånd på torr och sandig mark. Idag växer den i vägkanter, ruderatmiljöer som gamla sandtag och på jordhögar med trädgårdsutkast. I ohävdade torrängar klarar den sig bra och kan bli långlivad.

Vårtörel växer spritt över större delen av Öland; förekomsterna ligger alltid nära bebyggelse. Även om den sällan ses i odling idag förefaller den ha etablerat sig på ön och bedöms som bofast. Åke Lundqvist noterade vårtörel 1992 i en dikesren söder om Långerum, Källa sn; växten fanns kvar där 2017 med rika bestånd. Vårtörel är noterad från fler socknar idag än vid tidigare inventeringar.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Gammal trädgårdsväxt som kan sprida sig kraftfullt med rötterna och även stå kvar länge på sina växtplatser. Vid Fridhem i Västerhejde samlades den 1901 (J. Petersson i GB) och växte där ännu 1998 (164425 638885 JP). Den förekommer kvarstående i och invid gamla trädgårdar, men merparten av dess växtplatser finns i vägkanter, ofta i närheten av bebyggelse, dit den troligen kommit med trädgårdsutkast, liksom på jordhögar och skräphögar.

Johansson (1897) angav bara två lokaler för vårtörel förutom primärlokalen i Västerhejde: Martebo vid Binge och prästgården i Stenkyrka. Den har alltså spritt sig påtagligt under 1900-talet.

Vårtörel har sedan länge odlats som prydnadsväxt, står länge kvar och sprider sig med utlöpare. Man finner den på och i närheten av gamla tomter och kyrkogårdar samt vägkanter, banvallar och skräpmark.

Vårtörel uppträder i Hälsingland som utpräglad kulturföljeslagare. Den har endast setts på mycket torra ställen på tomter, ofta på källarkullen. Vårtöreln växer uthålligt där den har planterats in och sprider sig långsamt genom korta utlöpare, men klarar inte konkurrensen med mer högväxt vegetation på normalt fuktig mark, och sprider sig inte långt. Vårtöreln blommar i skogsstjärnans tid. Många blad blir delvis röda på hösten. Inget grönt övervintrar. Bild i Natur och vegetation, sid. 538.