vintergröna

Ny bofast art.

Förr planterad, någon gäng kvarstående på gammal
tomtmark. - 1 ( 1 ).

Vintergröna växer förvildad och naturaliserad i utbredda, marktäckande mattor i löv- och blandskogsbryn, i vägdiken, på vägslänter, vid skogsvägar och ibland i skuggiga lagen i betesmarker. Växtplatserna finns oftast i anslutning till trädgårdar men genom utkast även långt från bebyggelse. På kyrkogårdar, ödetomter och torpplatser kan den kvarstå mycket länge.

Vintergröna är en vanlig prydnadsväxt som härstammar från Europa och västra Asien. I Sverige är den känd som förvildad sedan 1870.

Arten har blivit vanligare i odling under 1900-talet och därmed också vanligare som förvildad. Den tycks fortfarande vara under spridning.

Prydnads-, läke- och trolldomsväxt, förvildad i Sverige sedan omkr. 1870, i Närke täml. sälls. på ödetomter, i parker, vid utkast i löv- och barrskog, bäckraviner, kring gårdar och kyrkogårdar etc.

Odling har möjligen skett vid Sörgården i Ekeby sedan miten av 1800-talet (Sernander 1933). Kvarstående bestånd vid ödetomter och utkast kan bli gamla ss. vid Fallet intill Torptjärn i Hidinge där verksamheten nedlades 1935 och vintergröna fanns kvar 1996 (M. Andersson). Ett 300 m² stort bestånd över en husgrund och i strandsnåret vid Götevi i Lillkyrka tycks vara en 90-årig rest av en plantering från sekelskiftet 1900.

Stora bestånd om 100-tals m² har notertas vid Knallagruvan i Hammar 1991, Bystad i Asker (Löfgren m.fl. 1998f), Riseberga i Edsberg 1989, Säbylund i Kumla 1990, Glomman i Ånsta 1995 och Höglunda i Tysslinge 1991.

50; spridd på Mälarslätten; hittills tio lokaler i Skogslåglandet Bofast. Har ej nått sin potentiella utbredningsareal. Starkt samband mellan nuvarande utbredning och förekomst av parklundar, engelska parker och andra subspontana gårdslövdungar. Odlingsintensitet störst i SÖ. Utbredningstyp osäker.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Status: särskilt förr mycket ofta odlad prydnadsväxt; ofta mycket länge kvarstående och starkt vegetativt spridd och därigenom bofast. Först uppgiven 1870 från Gryt (Lilja 1870), men odlad sedan 1400-talet (KLun 2007) och en av de vanligaste kvarlevarna på torpgrunder från 1800-talet.
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: former med rödlila blommor förekommer mycket sällsynt.

Vintergröna är ursprunglig i delar av centrala och södra Europa. Den var åtminstone förr vanlig i odling och växer på frisk mulljord helst i halvskuggiga lägen. De vanligaste växtmiljöerna är vägkanter, löv- och barrskogar, hässlen, busksnår och ruderatmark (jordtippar). Vintergröna är vanlig på öländska kyrkogårdar varifrån växten sprider sig främst genom utkast. Den har god förmåga till vegetativ förökning. På lokaler i Mittlandets lövskogar kan den täcka hundratals kvadratmeter. Letar man lite mer noga brukar man under vintergrönan hitta ruiner av gamla bosättningar som är helt överväxta. Sällsynt växer arten öppet och solexponerat på klappergrus nära havet.

Vintergröna har en tydlig expansion på Öland och växer idag över större delen av ön. Endast Stora Alvaret saknar observationer med undantag för ströfynd vid några alvarbyar. Inom Mittlandet finns många fynd vid äldre bosättningar. Där kan växten uppträda invasivt och förkväva den ursprungliga lundvegetationen. Vintergröna är vanlig längs västra och östra landsvägen och i princip varenda större öländsk by hyser förvildade bestånd. Endast längst i norr inom Bödas barrskogar saknas fynduppgifter. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Vintergröna finns i olika kultivarer och formen med gulfläckade blad, ’Variegata’, har noterats vid några tillfällen. En närstående växt är den tropiska rosensköna Catharanthus roseus (förr Vinca rosea) som hos oss odlas som krukväxt. Från dess blad kan alkaloiderna vinblastin och vinkristin utvinnas. De är viktiga cytostatika (cellgifter) vid behandling av olika cancerformer.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Ofta kvarstående vid kyrkogårdar, f.d. huslägen samt spridd nära trädgårdar t.ex. till väg-, dikes- och åkerkanter, ängen, betesmark och frisk lövskog; även utkasthögar och soptippar samt grustag. Vintergröna är en konkurrenskraftig art som kan bilda utbredda marktäckande bestånd som undertrycker annan växtlighet. Arten ökade under senare delen av 1900-talet.

Vintergröna har sedan länge odlats som prydnadsväxt. Man finner den kvarstående från odling och kraftigt spridd i täta mattor i skogsbryn kring gamla tomter och kyrkogårdar. Den har även spritts med utkast till vägkanter, där den också breder ut. Den har ökat starkt sedan mitten på 1900-talet, kanske beroende på att ödetorpen blivit fler.