fältarv

Fältarv kom till Sverige med frövaror under 1800-talet. Den ljusälskande och kulturberoende arten växer främst på vägrenar och vägslänter, ganska torra betesmarker och mer eller mindre övergivna vallar och åkrar. Ibland ser man den även på åkerrenar, banvallar och gräsbevuxna ruderatmarker.

Fältarv, som tycks ha kommit till Halland strax före mitten av 1800-talet, spred sig snabbt över landskapet. Redan i början av 1900-talet angav Ahlfvengren (1924) frekvensen ”allmän på slättbygden, här och där i skogsbygden”.

Arten är inhemsk i stora delar av Europa.

Förvildad i Sverige sedan 1740-talet, i Närke ”Väl mest vallfröspridd, nu lite varstädes” (Schiöler 1947). Täml. allm. i Viby (Nilsson 1978) och Tysslinge, f.ö. spridd i hela Närke.

Numera förekommer fältarven vid vallodlingar, hagar, torrängsbryn, järnvägsområden och i vägrenar m.m. En massförekomst sågs i södra kanten av en enbuskbacke 280 m S om landsvägen vid Årlavägen i Sköllersta 1937 (Broddeson ms). Vid torpruinen Lisselängen i Kil kvarstående ännu efter 30 år (Asklund).

Spridd i delar av Västra BergsIagen, för övrigt tämligen sällsynt men tillstädes i de flesta delområden. Spridning överlag ofullbordad. Säkert bofast i landskapets högre delar på moiga-sandiga jordar; söderut åtminstone Delvis tillfällig Utbredningstyp: U.

Ny bofast art.

Larsson 1868.

Utbredd i större delen av landskapet, särskilt många lokaler vid kusten och i Ångermanälvens dalgång, i övrigt sparsammare och sällsynt i de norra och nordöstra socknarna. Säkerligen delvis förbisedd.

Almquist (1949) uppger att arten vad gäller Dalarna till största delen inkommit fr.o.m. 1890-talet. Kanske har vallfrö eller annat gräsfrö varit en spridningskälla (jfr Malmgren 1982). Det är långt ifrån säkert att expansionen fortsätter, eftersom arten är starkt självsteril (A. Nilsson 1977). Den vantrivs dessutom då ängsmarker växer igen.

741 Cerastium arvense L.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. Several lower taxa are distinguished in Eurasia and America (Fl. Eur. 1/1964, p. 140; Hultén, Circumpol. Il, p. 224). The species is definitely native in N. and S. America. Within and outside the original area, which is impossible to define exactly, the species s. str. and other taxa have been spread considerably by man, for instance to S. Africa and New Zealand. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, 1. cit.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 145.

Fältarv anses ursprunglig i delar av Europa förutom längst uppe i norr. Till Norden har den inkommit under 1700- och 1800-talet som förorening i utsäde och med vallfrön (klöver), senare också med gräsmattefrön (Jonsell 2001). Till Öland är den inkommen troligen under tidigt 1800-tal.

Fältarv växer i sandig och kulturpåverkad mark som åkerrenar, vägkanter, bevattningsdammar och ruderatmiljöer (sandtag, stenbrott och jordhögar). Den kan även växa i betade torrängar, helst med en viss kvävepåverkan eller nyligen röjda. Sällsynt är den funnen i skogsbryn och längs stigar i betade skogar.

Fältarv är spridd över hela ön men med få fynd på Stora Alvaret förutom nära alvarbyarna, i horvor och vägkanter. Den följer den odlade jorden och saknas i barrskogarna längst uppe i norr, Böda sn. Spridning över längre distanser sker sällan (se nedan). Fältarv är något vanligare idag men möjligen är expansionen avslutad. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Olika förekomster av fältarv varierar mycket i utseende vad gäller behåring, blomstorlek, bladform och växtsätt vilket avspeglar att växten inkommit vid olika tidpunkter och från olika delar av Europa. Arten är självsteril med dålig frösättning och ett bestånd utgör därför en enda individ. Spridningen sker främst lokalt via den krypande jordstammen medan långspridning med frön sällan sker. Någon gång kan jordstammar följa med jordtransporter och etablera nya lokaler (Jonsell 2001).

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr till frisk gräsmark: igenlagda åkrar, dikad och odlad myrmark, åkerkanter, vägrenar, ibland i gräsmattor. Äldre lokaluppgifter tyder på att fältarv kommit in under tidigt 1800-tal. Johansson (1897) angav frekvensen till ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän. Efter en viss ökning under 1900-talet är fältarv nu spridd över hela Gotland, från Sundre till Gotska Sandön, Fårö.

Fältarv kom in med klöverfrö under 1800-talet och är starkt kulturbunden. Enligt Fries (1945) spred den sig fortfarande över landskapet i mitten av 1900-talet. Arten växer i kulturpåverkade gräsmarker av olika slag men framför allt på vägkanter, åkerrenar, torrbackar och i grustag. Den tycks ha gått tillbaka något sedan förra inventeringen men tydligen fortsatt spridningen norrut.

Fältarven är flerårig och växer i torr gräsmark, särskilt på morän och åsmaterial, främst i nedlagda vallar och på åker- och vägrenar. Lokalt sprider den sig vegetativt och är ofta riklig där den förekommer. Arten minskar i viss mån med betesvallarnas igenväxning men verkar också sprida sig, särskilt utmed vägkanter. Fältarven är inkommen och spridd med vallfrö sedan slutet av 1800-talet. Arten saknas hos Hofberg (1852), men anges något senare som sällsynt förekommande (Thedenius 1871). Vid 1800-talets slut hade den blivit vanligare och fanns då redan i Bogsta, Vårdinge och Sorunda. Sedan 1930-talet verkar nytillförseln ha upphört.

Fältarv har långa underjordiska och ytliga utlöpare som bildar nya bladiga skott, där en del av bladen övervintrar gröna. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Fältarv är starkt knuten till fortfarande öppna rester av gammal odlingsmark, som tomter och vägkanter. Enligt Flora Nordica var arten på 1870-talet okänd norr om Värmland, Västmanland och Uppland, och den förhållandevis detaljerade informationen om artens utbredning i Wiström (1898) antyder att den då nyligen var funnen i Hälsingland. Den sågs då på ”åker, vägkant, vid kyrkan” och liknande, tydligen på starkt kulturpåverkad mark, men redan då så långt in i landet som i Färila, Ljusdal och Delsbo. Nästan samtliga av oss funna lokaler är på gammal gräsmark, där fältarv är mycket uthållig även efter att odlingen har upphört. Endast ett par uppgifter finns från skogsbilväg. Flera gånger har det antecknats att marken är torr och arten ses ofta tillsammans med typiska torrbacksväxter. 37 % av lokalerna sorteras i klusteranalysen som torrbacke, något färre som vägkant eller skräpmark. Fältarv missgynnas av det moderna jordbruket med dess kraftiga jordbearbetning och korta omloppstider, och finns alltså mest i odlingslandskapets utkanter och har en svagt nordlig utbredning. Enligt Flora Nordica har fält­arv dålig fröbildning, vilket kan förklara varför den inte ses sprida sig i modern tid. Den uppträder i Hälsingland på ett liknande sätt som lentåtel, inkommen med vallfrö vid ungefär samma tid, kvarstående men med endast mycket lokal spridning.