Taxasida

åkerrättika

Raphanus raphanistrum

L.

åkerrättika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

åkerrättika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkerrättika
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Raphanus raphanistrum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Raphanus raphanistrum L.
Svenskt namn
åkerrättika
icelandic
Akurhreðka
norwegianBokmal
villreddik
norwegianNynorsk
villreddik
Finskt namn
peltoretikka
finlandSwedish
åkerrättika
Danskt namn
Kiddike
Foton
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2025-07-31
Anders Delin
Hamnäs, Skog 2012-09-25
Peter Ståhl
Ön, Valbo 2023-10-22
Peter Ståhl
Valbo 2023-10-22
Anders Delin
Hamnäs, Skog 2012-09-25
Calle Ljungberg
Södra Långgatan 27A, Målilla, Sm 2017-06-18
Calle Ljungberg
Södra Långgatan 27A, Målilla, Sm 2017-06-18
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se underarterna strandrättika Raphanus raphanistrum subsp. maritimus och vanlig åkerrättika Raphanus raphanistrum subsp. raphanistrum

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Åkerrättika är ett ettårigt åkerogräs. I höglänta magra trakter i sydväst, på och kring Kolmården lik­som på skärgårdens större öar växer den främst i san­diga åkrar och kring gårdarnas uthus. För övrigt och särskilt i Stockholms närhet hittar man den mest som mer eller mindre tillfällig på diverse skräpmark. Fröna ingår som förorening i frövaror och arten dyker ofta upp i nysådda gräsmattor.

Åkerrättika var vid 1700-talets början allmän i vissa trakter av Sverige (Linné 1747). Från Sörmland finns emellertid få äldre uppgifter (inga från 1700-talet, utom de ovanstående). Inte heller 1800-talets sockenfloror nämner arten. Det förefaller därför som om åkerrättikan huvudsakligen skulle ha spritts i början av 1900-talet, säkerligen med utsäde. Nästan alla äldre fynd från Stockholmstrakten härrör också från 1920- och 30-talen då arten verkar ha varit när­mast allmän i åkrarna (Almquist & Asplund 1937). Under 1930–50-talen hittades åkerrättika på 46 lokaler i Eskilstunatrakten (Almquist ms). Arten har sedan minskat där i takt med andra åkerogräs och under inventeringen hittades den bara på några få lokaler i samma område.

Medelhavsområdet. I Sverige upp till norra Norr­land.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

996 Raphanus raphanistrum L. s. lat.

This widespread weed probably originates from the Mediterranean region. It has spread through most of Europe, being rarer towards the east and through Asia. It has been introduced into parts of Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Sedan dess vanligaste växtplatser, magra sandjordsåkrar, mestadels övergivits har växten blivit ovanlig. Att den aldrig varit allm. i Närke kan förmodas enl. flera utsagor: ”Här och där, vanligen snart försvinnande” (Hartman 1866), ”Troligen spridd” (Kjellmert 1947), ”Spridd i skogslandet i söder, ej funnen i norr på slätten” (Dalhielm 1985). Från Glanshammar och Rinkaby tycks den ”ha försvunnit de senaste 20 åren” (Nilsson 1986).

Bland sentida växtplatser märks ny gräsmatta, rabatt, potatisland, grustag, träda, kalkbrott, vägdike, hamnfyllning, tipp, brandplats, jordgubbsland, i sädesspill på backhäll m.fl. Rika förekomster tycks ha varit ovanliga. Massförekomster fanns dock 1929 i havreåkrar vid Garphyttan och Axsjöboda i Tysslinge (Broddeson ms). I Ödeby växte den vid Skansen 1993 spars. men över flera hektar.

Växten betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885). Enl. Tolf (1903) var den täml. allm. men mest spars. i Mellansvenska myrodlingar i säden. Den försöksodlades vid bl.a. Bysta i Asker och Gillberga i Sköllersta (Befallningshafvanden 1832–1836).

Den uppträder också som fågelfröinkomling (Hovda 1978).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Otillräckligt känd, såväl i äldre tid som i nutiden. Utan frekvensuppgift hos WALL (1852); "här och där spridd över hela floraområdet" enligt Iverus (1877). Sistnämnda omdöme syns för nuvarande vara giltigt. Utbredningstyp: U.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Åkerrättika är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Förr huvudsakligen åkerogräs och Jarnvägsspridd, troligen även inkommen med barlast, numera sällsynt, möjligen endast tillfällig, på fabriks- och hamnplaner, bangårdar, ruderatfält, vägkanter. - 34 (21).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Sannolikt något förbisedd.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Wiken sparsamt". Härmed avses Hede: Hedeviken (17D 4h). Arten sågs i denna trakt av Dusén (1880) och på 1980-talet (Danielsson & Nilsson 1988).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %; förr ett allmänt åkerogräs på sämre jordar (Lilja 1870) men numera endast sällan sedd i åkrar och i övriga miljöer oftast tillfällig. Minskningen är säkert till stor del orsakad av förbättrade ogräsbekämpningsmetoder men över huvud taget finns i dag få lämpliga brukade åkermarker i urbergsbygderna. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig åkerrättika R. r. subsp. raphanistrum i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Åkerrättika växer framför allt på näringsfattiga, lätta, gärna torra jordar; på näringsrika lerjordar träder den tillbaka. Förr var den ett besvärligt ogräs särskilt i vårsäd. Enligt Wåhlin (1776) fanns den ´bland korn, hafre och blandsäd mycket, äfwen bland wårråg´ i trakten av Jönköping, och Linné (1770) skriver: ´Utom ... äro i åkrarne twänne ogräs, Brassica campestris [åkerkål] och Raphanus raphanistrum, som näppeligen finnes uti de öfre provincier [längre norrut i landet], och ofta måla åkrarne gula´. Från Värnamo Nydala noterade Hjelmqvist (ms 1950): ´Allmänt ogräs i vårsäd, fälten ibland helt gula därav´.
Arten är känslig för herbicider och klarar sig dåligt i täta grödor. Dess förekomst i åkrarna inskränks därför ofta till kanter och hörn, men ännu i slutet av 1900-talet kunde man få se hela fält präglade av åkerrättikans karakteristiskt bleka blommor (åkerkål Brassica rapa ssp. campestris, som är vanligare, ger en mera mättat gul färg). – Förutom på åkrar finner man åkerrättika i trädgårdsland som ogräs, på jordtippar och skräpmark.
Någon tillbakagång för åkerrättikan i Småland kan inte dokumenteras, men rimligen är den nu sällsyntare än förr, eftersom stora åkerarealer inte längre brukas. Den har troligen alltid haft den ojämna fördelning i landskapet som kartan visar.
Funnen i 808 rutor; tidigare uppgifter från 109 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i större delen av landskapet men ganska sällsynt i nordost och längst i sydost. – Gammal kulturföljeslagare.
Åkerrättika betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkerrättika växer som ogräs i sandiga och något kalkfattiga åkrar med vårsådda grödor som bönor, korn, havre eller fodermajs. På hösten när åkern är skördad men ännu inte plöjd kan åkerrättika blomma om rikligt. Men åkerlokalerna är i minoritet och idag hittas åkerrättika främst i diverse skräpmarker som jordhögar, stentippar och schaktmassor; detta tvärt emot vad som uppges i Sterner (1938) "sällan på ruderatmark". I Ahlqvist (1821) omnämns att åkerrättika växer på "östra landborgåsen"; av detta återstår idag enstaka ströfynd i östliga socknar som Gärdslösa, Långlöt, Gårdby och Ås.

Åkerrättika tillhör den grupp av åkerogräs som minskat kraftigt under de senaste decennierna och är numera knappast årlig på Öland. Den återfinns främst inom Mittlandet och runt Färjestaden. Norr om Borgholm finns ett enda aktuellt fynd vilket kan tyckas märkligt eftersom där finns en del lämpliga åkrar som både är sandiga och kalkfattiga. Rikard Sterner noterade den på flera lokaler i området, ofta på trädor. Men de sandiga åkrar där den vuxit har i många fall övergivits och växt igen, ibland har de omförts till betesmark eller planterats med tall. I Sterners liggare finns få fynd från sydöstra Öland, ett mönster man ser även hos andra arter som växer i sandiga jordar.

Åkerrättika är konkurrenssvag och slås ut av ogräsbekämpning, har svårt att hävda sig i tätbevuxna sädesåkrar och fröna rensas lätt bort från utsädet. I dagens odlingslandskap får ruderatmarker fungera som räddningsplankor för växten när den inte längre kan överleva i åkermiljöer. Dessa "skräplokaler" är tyvärr ofta kortlivade och föränderliga. Åkerrättika riskerar att helt försvinna från Öland inom en snar framtid.

Åkerrättika känns igen bl.a. på sina ljusgula blommor med violett ådring och skidan som är lång och ledad mellan fröna. Fröna kan överleva en kortare tid i marken, olika studier visar på en fortsatt förmåga att gro efter 1–5 år i fröbanken (Liljander 2007). Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig åkerrättika subsp. raphanistrum. På havsstränder i Norden har strandrättika subsp. maritimus börjat dyka upp.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammalt ogräs.
Åkerrättika har setts på sandiga åkrar (träda, råg) samt på en ruderatlik betesmark. På ett par äldre lokaler (Klintehamn, Slite) växte arten på barlast vid hamnar. Johansson (1897) angav åkerrättika som sällsynt med 12 namngivna växtplatser från Sundre till Othem, Slite. Åkerrättika är sällsyntare i dag än förr.

Endast vanlig åkerrättika ssp. raphanistrum är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkerrättika är ett gammalt åkerogräs, som växer på sandiga, relativt näringsfattiga jordar. Förutom i åkrar och på åkerrenar finner man den på vägkanter, jordhögar och i annan skräpmark. Arten, som missgynnas av kalk, har sin huvudutbredning i lite högre liggande jordbruksområden i inlandet, där den lyser ljusgul i sädesåkrarna till skillnad från slättlandets ofta skalhaltiga åkrar, där den höggula åkersenapen dominerar. Just i åkerrättikans område har spannmålsodlingen minskat mycket på senare tid och därmed livsrummet för arten, som har gått tillbaka avsevärt sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer som ogräs i extensivt brukade åkrar, även på jordhögar och i trädgårdar. Missgynnas av det intensiva jordbruket och minskande. Mindre vanlig, påträffas mest i skogsbygderna. 235 lokaler i 173 rutor (21 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland. Rödlistad. 37 kartblad, 44 kvadranter.
Åkerrättika är känd som ett- eller tvåårigt åkerogräs och förekommer ännu här och var i åkrar, mest i trädesåkrar och i potatisland, men den växer även i vägkanter och på tippar.
Förändring - 83 %. – Enligt Almquist (1929) var åkerrättikan då ”stadd på invandring” och förekom ofta enstaka och tillfälligt, men stundom i mängd på trädor. Sedan dess har den åter minskat kraftigt, men hade en tillfällig, men kraftig uppblomstring på fälten runt Enköping vid mitten av 1990-talet.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Åkerrättika har kommit in med kulturen och etablerat sig som åker-ogräs. I Gävletraktens växter angavs den som sällsynt 1848. Den äldsta uppgiften är från Gävle 1834 – »potatis-åkrar vid Saltpeter-ladorne« (Thedenius ms 1835). Ett rätt stort antal äldre uppgifter finns också från andra delar av landskapet där den troligen lokalt har varit ganska vanlig. Arten har minskat starkt i hela landet.
Typiska följeväxter är vanliga åkerogräs som åkerspärgel (43%), kvickrot, trampört och pilört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Åkerrättika är ett ogräs i veteåkrar på flera håll i världen, speciellt i Australien, och har därför studerats noggrant. Arten uppges ha en fröbank i vilken många frön överlever åtminstone ett decennium. Den kan blomma ända in i höstfärgernas tid och fröna mognar sent.  Bild även i Natur och vegetation, sid. 531.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Åkerrättika förekommer ibland rikligt som åkerogräs och har möjligen ökat under senare tid. Man kan ibland se den lysa i gula fält både i åkrar och i kanter, gärna i odling av grönfoderväxter (ärtväxter, foderkål etc.). Mest frekvent är den på surare jordar. Den förekommer i älvdalarna men är ändå vanligare i de mindre dalgångarna, som i Attmar, Sättna, Indal och Ljustorp, och då på lätta sedimentjordar. Man ser den också ofta på jordhögar, någon gång i nya vägkanter, mer sällan i trädgårdar. Vid kusten hittas den någon gång på industritomter som i Skön kring Ortvikens fabrik.
Åkerrättikan ses ibland med ljust gula blommor, särskilt på ruderatmark. Möjligen beror detta på att blommorna ändrar färg och blir ljusare med åldern.