blåklint
Centaurea cyanus
Mer information om arten
Blåklinten är ett åkerogräs som en gång räknades bland de besvärligare. Den föredrar torr eller tämligen torr, ej alltför basfattig jord. Vanligast är den i säd, särskilt råg, men den förekommer även i åkrar med oljeväxter, potatis och jordgubbar. Den är känslig för herbicider och för den starka konkurrensen i dagens täta grödor och ses därför numera ofta bara i åkrarnas kanter och hörn. Arten odlas även som prydnadsväxt och när den påträffas på gårdsplaner, vägkanter, tippar och skräpmark är den ofta förvildad.
Funnen i 650 rutor; tidigare uppgifter från 263 rutor. Ganska vanlig i nordöstra hälften av Småland (vanlig längst i nordost, mellan Vättern och Tranås samt i Kalmar läns kusttrakter), ganska sällsynt till sällsynt i sydvästra hälften. – Gammal kulturföljeslagare.
Blåklinten har minskat under 1900-talet beroende på förändringarna i jordbruket, men dess utbredningsområde har inte krympt: redan Scheutz (1864) angav att den var ´mera tillfällig och sälls.´ i väster.

Första fynd

Först uppgiven av Wåhlin (1769) från trakten av Jönköping: ´nog bland säden´.

Bygdenamn och bruk

klint (Tofteryd; Vide 1966), blåklint (åtskilliga socknar i västra Jönköpings län, spridda socknar i Kronobergs län; Vide 1966); blåklätt (hela Småland; Vide 1966); blå kornblomma (Linné 1725; ”röd kornblomma” = klätt); blå ringelblomma (E. Fries ms 1810), blå ringblomma (Väckelsång; Vide 1966); blåknuter (Henriksson 1923); blåknapp (Hinneryd; Vide 1966); munkaskallar (Lidhult; Vide 1966); åkersilke (många socknar i östra Småland (Vide 1966, J. Christoffersson ms 1993b, Bruce ms 2); duvstol (Hallaryd; Vide 1966).

Variation

Vitblommiga exemplar är oftast förvildade. Detsamma gäller former med blommor i olika nyanser av purpur, rött och rosa. – Former av odlat ursprung är ofta påfallande rikt förgrenade och har tätare blomkorgar.
karta