Blåklinten är ett åkerogräs som en gång räknades bland de besvärligare. Den föredrar torr eller tämligen torr, ej alltför basfattig jord. Vanligast är den i säd, särskilt råg, men den förekommer även i åkrar med oljeväxter, potatis och jordgubbar. Den är känslig för herbicider och för den starka konkurrensen i dagens täta grödor och ses därför numera ofta bara i åkrarnas kanter och hörn. Arten odlas även som prydnadsväxt och när den påträffas på gårdsplaner, vägkanter, tippar och skräpmark är den ofta förvildad.
Funnen i 650 rutor; tidigare uppgifter från 263 rutor. Ganska vanlig i nordöstra hälften av Småland (vanlig längst i nordost, mellan Vättern och Tranås samt i Kalmar läns kusttrakter), ganska sällsynt till sällsynt i sydvästra hälften. – Gammal kulturföljeslagare.
Blåklinten har minskat under 1900-talet beroende på förändringarna i jordbruket, men dess utbredningsområde har inte krympt: redan Scheutz (1864) angav att den var ´mera tillfällig och sälls.´ i väster.