Drakblomma har en världsutbredning som omfattar centrala och östra Europa, vidare till västra och centrala Sibirien. I Norden har drakblomma nordvästliga utpostlokaler i Sverige och sydöstra Norge. Drakblomma anses vara ursprunglig i delar av Sverige med första fyndet i Västergötland i mitten av 1700-talet. Flest aktuella lokaler finns i Västergötland; för övrigt enstaka i Småland, Östergötland och på Gotland. Drakblomma växer på ljusöppen, torr och kalkrik mark som hävdas med sen slåtter eller extensivt bete. Några lokaler i klippbranter hålls naturligt öppna genom erosion. Växtmiljöerna beskrivs som stäppartade torrängar, hällmark och klippor.

På Öland är drakblomma funnen på två närbelägna lokaler i en örtrik inägomark med sent påsläpp av betesdjur, troligen har där tidigare bedrivits slåtter. Det är oklart hur länge drakblomma har funnits på Öland, området vid Gösslunda har besökts av många äldre botanister men trots det hittades växten först 1942. Kan den ha inkommit genom hö som importerats under början av 1900-talet? Drakblomma odlas ibland i trädgårdar men denna förklaring till de öländska fynden känns avlägsen. Övrig flora på lokalen vid Gösslunda påminner mycket om den på de västgötska "stipa-kullarna" med arter som blodnäva Geranium sanguineum (rika förekomster), backklöver Trifolium montanum, färgmåra Asperula tinctoria, praktbrunört Prunella grandiflora, klasefibbla Crepis praemorsa, slåtterfibbla Hypochaeris maculata och fältvädd Scabiosa columbaria. I närheten växer exklusiva arter som stor sandlilja Anthericum liliago, storviol Viola elatior och hartmansstarr Carex hartmaniorum, den sistnämnda på Öland ofta i gamla slåtterängar. Så kanske har drakblomma ändå funnits här sedan lång tid men undgått upptäckt? När den inte blommar är den svårupptäckt och är då lätt att förväxla med vitmåra Galium boreale.

Efter att det första fyndet gjorts 1942 sågs drakblomma under senare delen av1940-talet på lokalen vid flera tillfällen. Den återfanns 1967 efter en längre tids frånvaro av Sigge Samuelsson. Ytterligare ett bestånd ca 500 m längre söderut hittades 1975 av Lissbeth Bringer. Därefter noterades drakblomma på lokalen med ojämna intervaller. År 1994 rapporterades två plantor med sammanlagt 27 stänglar från två varandra närbelägna växtplatser. Tyvärr rasade stängslet vilket gjorde att betesdjuren kom in i fållen alldeles för tidigt på säsongen. Senaste (sista?) gången som drakblomma noterades var 2000 då Bengt Hellman såg en planta. Drakblomma är eftersökt på lokalen nästan årligen utan att något senare fynd gjorts.

Inkommen, förr bofast, numera försvunnen?