Maskrosorna utgör det artrikaste kärlväxtsläktet på Öland. Totalt har drygt 200 (199 på Artportalen i mars 2020 samt ytterligare några äldre fynd) giltigt beskrivna arter påträffats. Dessutom finns några distinkta, men ännu obeskrivna arter.

I tidigare ölandsfloror har maskrosorna behandlats mycket summariskt. Den främsta kunskapskällan när det gäller äldre uppgifter är Saarsoo & Haglunds Ölands Taraxacum-flora från 1962. Jämförelserna försvåras av att en del arter inte avgränsas likadant idag, men det förefaller som att maskrosfloran har förändrats påtagligt. Flera arter som då hittades på ganska många lokaler har inte återfunnits, medan andra arter som nu är direkt vanliga verkar ha varit sällsynta eller helt saknats förr.

Såvitt känt är alla öländska maskrosarter apomiktiska, vilket innebär att de bildar frö utan befruktning. Avkomman blir alltså identisk med moderplantan. Genetiskt avvikande former som exempelvis uppstår genom mutationer ger, om de är livsdugliga, upphov till nya arter.

Det finns ingen heltäckande bestämningslitteratur för svenska maskrosor och det krävs lång erfarenhet för att säkert kunna artbestämma de flesta arter. Inventeringen bygger därför till stor del på insamlade belägg som bestämts eller kontrollerats av experter. Uppgifter utan belägg har godtagits när uppgiftslämnaren har bedömts vara trovärdig. Det gäller uppgifter från experter som exkurerat på Öland samt uppgifter om lätt igenkännbara arter. Någon skarp gräns är inte möjlig att dra och enstaka felaktiga uppgifter kan därför förekomma. Ibland finns tveksamheter även kring bestämningar som gjorts av de mest framstående experterna. För ovanliga arter redovisas vem som bestämt arten och var belägget finns. För de vanligare arterna, där fynduppgifterna inte listas i floran, finns dessa uppgifter på Artportalen. För fynduppgifter och insamlande av belägg (utöver de som rutansvariga samlat) samt granskning av belägg har följande personer bistått projektet: Tommy Nilsson (Virserum), Hans Rydberg (Gnesta), Göran Wendt (Växjö), Håkan Wittzell (Lund) och Hans Øllgaard (Viborg, Danmark).

Namngivningen följer Dyntaxa. Äldre publicerade namn står efteråt inom parentes. De primäruppgifter som anges avser tidigaste funna belägg i Virtuella herbariet som i de flesta fall är granskade av Hans Øllgaard. En del av Ölands maskrosor är först publicerade av Hugo Dahlstedt (1925) i artikeln Om Ölands Taraxacum-flora och det anges under rubriken Primäruppgifter. Därefter följer i texten en översiktlig beskrivning av de växtmiljöer där de aktuella fynden är gjorda, utbredningsmönster och aktuella frekvenssiffror. Sedan anges frekvensuppgifter och växtmiljöer hämtade från Saarsoo & Haglund (1962). Observera att deras bedömning av frekvens (allmän, tämligen allmän och spridd) skiljer sig från den som används i Sterner (1938 och 1986) samt den aktuella inventeringen. Kännetecknande karaktärer för sand- och dvärgmaskrosor är hämtade ur Wendt & Øllgaard (2015). Eftersom många fynd främst av ogräsmaskrosor gjordes sent under inventeringen, tas även fynd från 2021 och 2022 med i lokalförteckningar samt på utbredningskartor.