Såpnejlika är hemmahörande i södra och mellersta Europa samt västra Asien. Den har odlats sedan länge, både som medicinalväxt och för framställande av såpa. Jordstammen innehåller saponin-glykosider som löser sig i vatten och ger ett såpliknande skum. I senare tid är växten mest odlad för prydnad, mer sällan idag. Den sprider sig genom den kraftiga jordstammen och bildar lätt stora bestånd. Frösättningen är ofta dålig, växten sprids genom utkast av växtdelar inklusive jordstammar (Jonsell 2001).
Såpnejlika växer främst i vägkanter och olika skräpmarker såsom jordhögar, grustag och trädgårdstippar. Den är också funnen i åkerkanter, längs stenmurar i betade torrängar, på klapperstenstränder och kvarstående vid ödetorp.
Såpnejlika har sedan 1800-talet expanderat kraftigt och är idag vanlig över hela Öland. Även till norra och östra Öland, där Rikard Sterner ansåg den sällsynt, har den hittat. Växten undviker Stora Alvaret där den endast är sedd i vägkanter, vid stenbrott och nära alvarbyar. Speciellt på södra halvan av Öland följer såpnejlika de större vägarna och man kan rita ut vägnätet med hjälp av fynden. Såpnejlika är en vinnare på dagens Öland.
Hos såpnejlika har vissa bestånd enkla blommor medan andra har fyllda. Trots att blommorna doftar intensivt och sött under kväll och natt är antalet nattaktiva insekter som besöker dem påfallande lågt, åtminstone i Centraleuropa (Jürgens m.fl. 1996). Däremot besöks blommorna dagtid av humlor och blomflugor.
Kanske har du de senaste åren sett vita fläckar på blad av såpnejlika? Det är den i sen tid invandrade såpnejlikesäckmalen Coleophora saponariella som är ansvarig för dessa bladminor. På undersidan av de angripna bladen hänger svarta rör där larven lever innan den kryper ner i marken och övervintrar i sin rörsäck. Första fyndet på Öland gjordes så sent som 2009 öster om Gårdby. I dagsläget är det nästan svårt att hitta större förekomster av såpnejlika som inte är angripna av malen. Det är fascinerande hur fjärilen kan sniffa sig fram till de mest avlägsna förekomster av värdväxten såpnejlika där den sedan lägger sina ägg. Hittills finns inga tecken på att växten försvagas av angreppen.
Kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1815–17) Runsten: inte ursprunglig men på flera ställen odlad och därifrån spridd. Tidigt belagd Mörbylånga: D. M. Eurén 1863 (LD) conf. Arto Kurtto 1991.
Utbredning
Funnen i 77 rutor = 81 %; allmän = 33 socknar (nyfynd Egby och Sandby).
Sterner 1938 tämligen allmän = 26 socknar "sällan på östra och norra Öland"; Sterner 1986 tämligen allmän = 31 socknar (nyfynd Persnäs, Föra, Löt, Högsrum och Stenåsa ).
Förändring: S 38 ökande ++; S 86 något ökande +
