Skogsbingel växer halvskuggigt–skuggigt på frisk, något närings- och kalkrik mark. Det är vanlig i rikare skogar med ädellöv, hässlen och blandskogar. Skogsbingel kan även växa i vägrenar, åkerkanter och ruderatmiljöer (tippade jordhögar och gamla sandtag). Vid några tillfällen är den funnen i karster, en udda miljö där även Rikard Sterner noterade växten.

Skogsbingel är främst knuten till områden på Öland med rikare skogar. Den är vanlig inom Mittlandet och västra kustskogen dvs. i skogar med lång kontinuitet. På Stora Alvaret är den funnen i några skogsdungar och enstaka karster. Som förr är skogsbingel närmast obefintlig på det skogfattiga sydöstra Öland. I Södra Solbergadungen, Gräsgård sn, är den troligen accidentellt inkommen med planterade blåsippor (Tommy Knutsson muntlig uppgift). I socknarna norr om Köping är det påfallande glest med fynden innan skogsbingel återkommer i Persnäs sn. Längst i norr, Böda sn, växer arten i de rikare skogstyper man finner längs västra kusten. På flera ställen bildar skogsbingel stora bestånd och breder ut sig med sina krypande jordstammar. Dessa monokulturer var i det närmaste okända för Rikard Sterner; möjligen hölls skogsbingel då tillbaka av ett mer frekvent skogsbete. Sammanfattningsvis samma utbredningsmönster som hos Sterner (1938).

Skogsbingel är en känd tvåbyggare med han- respektive honblommor på olika plantor. På den gamla svenska hundralappen avbildades Linné med en hon- och hanplanta av skogsbingel; denna sedel var i bruk 1985–2016.

Gammal, bofast.