blåhallon
Rubus caesius
Mer information om arten

Blåhallon växer i de flesta någorlunda näringsrika miljöer och är tydligt kalkgynnad. Vanliga växtplatser är bland annat vägrenar, åkerkanter, diverse brynmiljöer och ruderatmarker. Arten är även ganska vanlig i ädellövskogar och i kanterna av kärr och fuktängar. Efter skogsavverkningar kan blåhallon fullkomligt explodera. På alvaren förekommer den i buskage och karstområden.

Blåhallon är en mycket vanlig art på Öland utan större luckor i sin utbredning. Den har tagit sig ända ut till yttersta spetsen av piren vid Beijershamn, Vickleby sn, och växer på moränöarna strax norr om Ölandsbron, Algutsrum sn. Igenväxningen av landskapet har gynnat blåhallon.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 1 juni 1741 då blåhallon är en av alla de arter han noterar redan sin första dag på Öland när han landstigit vid Färjestaden (Linnæus 1745). Än idag är det lätt att hitta blåhallon nära hamnen i Färjestaden. Tidigt belagd Kastlösa: M. Floderus 1853 (UPS).

Utbredning

Funnen i 88 rutor = 93 % (alla med större landareal); allestädes = 33 socknar (fortfarande något mindre vanlig i sydost).
Sterner 1938 och 1986 allestädes = 33 socknar (men i SO ej fullt så vanlig).

Förändring: Oförändrad ± 0