rågvallmo
Papaver dubium
Mer information om arten

Rågvallmo växer på torr, något kalkpåverkad och sandig mark. Den är idag vanligast i olika ruderatmiljöer som sandtag, jordhögar och stentippar. Resterande fynd är gjorda i åkrar, vägkanter, gårdsmiljöer, grusplaner och betade torrängar. Någon gång är rågvallmo funnen på grusiga havsstränder. Åtminstone förr ansågs den som ett besvärligt ogräs i sandiga och magra åkrar som ofta såddes med råg.

Rågvallmo är en vanlig växt och spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynden. Rågvallmo är snabb med att utnyttja nyskapade växtplatser som grusplaner vid uppförda mobilmaster. Sällan förekommer den i så stora bestånd i åkermiljöer som släktingen kornvallmo P. rhoeas.

Rågvallmo företräds i Sverige av två underarter: vanlig rågvallmo subsp. dubium och blodvallmo subsp. lecoqii. De har ibland behandlats som två olika arter och kromosomantalet skiljer; subsp. dubium är hexaploid 2n = 42 medan subsp. lecoqii är tetraploid 2n = 28 (Jonsell 2001). Från inventeringen finns drygt 700 fynd av rågvallmo. Av dessa har ca 40 % bestämts till underart med fördelningen; 155 fynd av vanlig rågvallmo och 125 av blodvallmo. Blodvallmo är oftare rapporterad från ruderatmiljöer, ungefär dubbelt så ofta som i åkrar. För vanlig rågvallmo är fördelningen mellan ruderatmiljö och åkrar ungefär 50/50.

Blodvallmo känns igen på att stjälken är tätt hårig, bladen finflikade (bredd på flikar 0,6–1,7 mm), den yttersta bladfliken avslutas med ett långt borst (1–3 mm). Kronbladen är ljusröda med dragning åt orange och har ofta en svart fläck mot mitten. Växtsaften är vit, blir snabbt gul och sedan djupröd när den torkat in. Blodvallmo blommar tidigare än vanlig rågvallmo, det kan på Öland skilja ett par veckor.

Vanlig rågvallmo har stjälk som är måttligt hårig, bladen har bredare flikar (1,5–6,8 mm), den yttersta bladfliken har ett kortare borst (< 1,4 mm). Kronbladen är röda med svarta fläckar vid basen men saknar vanligen svarta teckningar mot mitten. Växtsaften är vit och blir snabbt mörkbrun när den torkar in. Denna underart är vanlig i större delen av Götaland och Svealand, ganska sällsynt i Norrland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1850) "i åkrar och på fält överallt". Tidigt belagd Borgholm: F. Elmqvist 1874 (LD) det. subsp. dubium ThK 1991.

Utbredning

Funnen i 80 rutor = 84 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 30 socknar).

Förändring: Oförändrad ± 0 (men något minskande - i åkermiljöer).

karta