Liten blåklocka växer på torr, högst måttligt näringsrik mark som kan vara kalkfattig eller extremt kalkrik. Vanliga växtmiljöer är betade torrängar, sandgräshedar och vägrenar. Den ses även på sandstränder, i karster och grusalvar, glesare skogar, åkerkanter och ruderatmiljöer.

Utbredningen är jämn över hela Öland inklusive Stora Alvaret. Liten blåklocka har en bred ekologisk nisch varför den klarar sig bra i dagens landskap.

Rikard Sterner anmärkte att på alvaret såg liten blåklocka annorlunda ut, småblommig och med smala blad. Även i Aulin (1912) kan man läsa om detta. "C. rotundifolia L., fanns i Resmo på bördig jord i mer än ½ m, höga, rik- och storblommiga ex., på allvaret åter i mycket småväxta individ med dels några få, små, hängande blommor, dels en enda upprätt blomma i stjälkens spets; alldeles dylika har jag funnit på Gotland, Ardre s:n. Ekese hällar."

I en nyligen presenterad artikel (Piirainen & Nurmi 2018) görs en genomgång av liten blåklocka och dess variation inom norra Europa. Antalet kromosomer skiljer vilket är kopplat till geografisk utbredning, till viss del också ekologi och morfologi. Två nya underarter beskrivs i artikeln: alvarblåklocka subsp. fennica och älvblåklocka subsp. kemensis.

Tetraploida 2n = 68 är underarterna backblåklocka subsp. rotundifolia och skredblåklocka subsp. groenlandica. Backblåklocka förekommer främst i södra delarna av Finland och stora delar av övriga Norden på torr–frisk, gärna sandig och väldränerad mark. Den gynnas av mänskliga aktiviteter och växer på ängsmarker, längs diken och vägar. Skredblåklocka växer främst i de nordliga fjälltrakterna i Finland, Sverige och Norge. Den är lågväxt, ofta med enstaka och breda blommor. Bladen på stjälken är koncentrerade till den nedre tredjedelen och ofta är plantan ogrenad. I Norge och Sverige är intermediära plantor mellan de två underarterna vanliga. Backblåklocka är den vanligaste underarten på Öland.

Diploida 2n = 34 är alvarblåklocka subsp. fennica, lappblåklocka subsp. gieseckiana och älvblåklocka subsp. kemensis. Alvarblåklocka förekommer i södra Finland på klippor och rullstensåsar. Utbredningen fortsätter i ryska Karelen, Estland och dessutom är den funnen på alvarmark på Öland och Gotland. Alvarblåklocka är ganska lågväxt och spädare än backblåklocka med få blommor som är kortare i längd men förhållandevis bredare samt med kortare lober jämfört med backblåklocka. Pollenkornen uppges vara mindre än hos backblåklocka (diameter 31–36 μm resp. 36–41). Alvarblåklocka är inte kulturgynnad. Lappblåklocka är funnen i nordostliga fjälltrakterna och är lågväxt, ogrenad och fåblommig. Älvblåklocka växer i norra halvan av Finland, i nordligaste Sverige, Norge och på Kolahalvön. Den är ursprunglig längs alluviala floder.

Uppgifter om alvarblåklocka på Öland finns publicerad i Piirainen & Nurmi (2018) från Högsrum/Gärdslösa, Vickleby alvar, Resmo vid Mysinge, Resmo alvar nära Jättestenen samt Gräsgård vid Gammalsby alvaräng. Belägg har samlats sommaren 2021 på alvaret nära Jättestenen men fynden har inte undersökts ytterligare med kromosomräkning.

Gammal, bofast.