Blankstarr förekommer i Sverige längs kusterna, från Bohuslän och vidare runt Skåne och som nordligast i Uppland. Den är spridd på Gotland, mycket ovanlig i Småland (ett sentida fynd) och saknas i Östergötland.

Blankstarr växer på samma slags mark som den närstående rävstarr C. vulpina dvs. fuktig–våt, näringsrik och kalkhaltig lerjord, men är mer skuggtålig. På Öland finner man blankstarr i sumpskogar med klibbal, fuktiga lövskogar och skogskärr. Vanligast är den i kulturpåverkade miljöer som dammar, diken, fuktiga jordtippar, gamla stenbrott samt måttligt betade fuktängar, gärna nära havet. Den tål att marken är salthaltig och växer exempelvis i vassbältet utmed piren i Beijershamn, Vickleby sn.

Utbredningen sträcker sig från Böda sn i norr till Ås i söder med en tyngdpunkt på sydvästra Ölands strandängar samt fuktängar och diken i Mittlandet; lite glesare ligger fynden norr om Borgholm. Blankstarr förefaller ha ökat på Öland då Sterner (1938) angav att arten i huvudsak fanns på den mellersta delen av ön. Den var förr mer sällsynt än rävstarr, medan det i våra dagar är tvärtom. Möjligen var arten tidigare delvis förbisedd och/eller förväxlad med rävstarr. Blankstarr gynnas av ett måttligt bete men klarar också en viss igenväxning då den är högväxt och har ett tuvbildande växtsätt. I långa loppet missgynnas den när buskar och träd vandrar in. Att den ökat så påfallande i närtid kan eventuellt vara tecken på att den inkommit under senare tid till Öland.

Gammal eller inkommen, bofast.