Fältvädd är spridd i en stor del av Europa förutom längst i norr och nordost. I Sverige förekommer den främst i Skåne, kalkområden i Väster- och Östergötland samt på Öland och Gotland; för övrigt med glesa fynd norrut till Gästrikland.

Fältvädd växer i kalkrika torrängar som är måttligt hävdade genom bete. Där delar den ofta växtplats med arter som praktbrunört Prunella grandiflora, toppjungfrulin Polygala comosa och fältvedel Oxytropis campestris. Fältvädd kan även ses i spricksträngsalvar och karster. Ibland är den funnen i gamla grustag, stenbrott och vägkanter. Idag är fältvädd sällsynt på klapperstensvallar, en miljö som pekas ut särskilt i Sterner (1938). I sjömarken växer den främst på gamla, glest gräsbeväxta strandvallar.

Utbredningen är koncentrerad till Stora Alvaret och småalvaren. Det är glest med förekomsterna på sydligaste delen av Stora Alvaret, söder om vägen mellan S. Möckleby och Torngård, Gräsgård sn. Undantaget är det stora, numera nedlagda, kalkstensbrottet nordost om Albrunna där arten är frekvent. Alvarmarken på södra delarna av Stora Alvaret är något annorlunda beskaffad med mindre spricksträngsalvar, karster och torrängsryggar medan grusalvar bitvis dominerar, något som bedöms missgynna arten. Längs västra stenkusten, från rakt väster om Alböke kyrka och vidare norrut ända till fyren Långe Erik, är fältvädd vanlig. Däremot är den mycket fåtalig i den annars så artrika östra sjömarken. Det förefaller som fältvädd minskat något på Öland. Orsaken bedöms vara igenväxning av torrängar, ökad näringsbelastning av betesmarkerna och felaktig hävd. Hårt fårbete är inte gynnsamt för fältvädd som idag saknas helt i Karlevi södra och norra naturreservat, Vickleby sn, där just fårbete periodvis varit helt förhärskande.

Gammal, bofast.