Dikesveronika förekommer i Sverige främst på Öland, Gotland och i Skåne. Den växer på öppen, kalkrik och åtminstone periodvis blöt mark. Tillfälliga vätar och små vattendrag som uppstår på alvarmarken efter vinterns nederbörd är vanliga miljöer för dikesveronika; där delar den ofta växtplats med dyveronika V. scutellata och sumpförgätmigej Myosotis laxa. Dikesveronika klarar att växtställena helt torkar ut under försommaren. Diken, kanaler, vattenhål, bevattningsdammar, betade fuktängar och kärr är andra växtplatser. Arten gynnas av mänsklig aktivitet och uppträder ofta i traktorspår eller på kreatursstigar som går över blöta partier av alvaret. I näringspåverkade diken blir den rejält högväxt medan den i små vätar ofta bara är centimeterhög. Den klarar även en viss saltpåverkan och kan växa i sötvattensutflöden på havsstränder.

Utbredningen är jämn över Öland, endast något glesare längst i norr. På Stora Alvaret och småalvaren är den vanlig. Den växer även ganska frekvent i östra sjömarken och Mittlandet. Dikesveronika förefaller vara stabil på Öland och något direkt hot föreligger inte så länge som alvarmarkerna hålls öppna och betas.

Dikesveronika och vattenveronika V. anagallis-aquatica kan vara svåra att skilja. Dikesveronika har oskaftade blad, blommorna är oftast skära (sällan rosalila eller vita) med tunna nerver som inte når ut till spetsen av kronbladen. Kapseln är vanligen bredare än lång, ofta med en inskärning i spetsen. Fruktskaften är något grova, utåtriktade och bildar ca 90° mot blomaxeln. I blom är stödbladen längre än blomskaften. Vattenveronika kan ha nedre blad som är kortskaftade, blommorna är oftast blålila (ibland ljusblå eller rosalila, sällan vita) med tydliga nerver som når ända ut till spetsen av kronbladen. Kapseln är längre än bred och saknar inskärning. Fruktskaften är tunna, framåtriktade och bildar ca 45° mot blomaxeln. I blom är stödbladen ± liklånga med blomskaften (BSBI hemsida).

Gammal, bofast.