Grusslok förekommer i stora delar av Europa, förutom på de Brittiska öarna, med nordliga utpostlokaler på några av skärgårdsöarna utanför Stockholm. Utbredningen för övrigt i vårt land är koncentrerad till Öland, Gotland samt sparsamt i kalkrika områden på fastlandet.

Grusslok växer på alvarmark där den föredrar karster och sprickrika kalkstensplatåer. Den är också en vanlig gäst i stenbrott, på klapperstensvallar vid havet, längs västra landborgens kalkstensplatåer, i kalkrika torrängar, vägrenar och glesare tallskogar. Alla dessa växtmiljöer har det gemensamt att marken är rik på kalk och ofta grusig–stenig. Grusslok är känslig för bete och speciellt i fårbetade marker saknas arten nästan helt. Redan vid måttligt bete ser man hur gräset söker sig in i skydd av ros- eller enbuskar.

Grusslok växer på Öland främst där man finner steniga och kalkrika marker. På Stora Alvaret återfinns den i mindre hårdbetade områden som är rika på karster. Grusslok växer även på småalvaren men saknas av oklara orsaker på de nordligaste i Böda sn, Västeralvar och Långalvaret. Längs västra landborgen, i Köping och Räpplinge sn, förekommer grusslok frekvent liksom utmed västra stenkusten, från Alböke i söder och ända upp till Ölands norra udde. Längs denna kuststräcka återfinns gräset främst i övergivna stenbrott och på gamla klapperstenskrönta strandvallar. Följeväxter här är bland annat blåeld Echium vulgare, tulkört Vincetoxicum hirundinaria och en Juniperus communis. På delar av sydvästra Öland växer gräset i anslutning till västra landborgen. Arten saknas i stort sett längs östra Ölands kust där lämpliga, grusiga miljöer är sällsynta. Grusslok visar en tydlig ökning sedan Sterner (1938). En orsak kan vara att betet då var betydligt hårdare vilket missgynnade gräset. Dessutom förekom förr kalkbrytningen i många mindre stenbrott vilket medförde att grusslok inte hann etablera sig; numera är dessa stenbrott övergivna och intagna av växten. Dagens rika förekomster på klapperstensvallar vid Neptuni åkrar, Böda sn, förefaller även de vara ganska sentida. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Artnamnet ciliata kommer av latinets cilium (kanthår) vilket syftar på de i kanten långhåriga ytteragnarna vilka gör att fröna kan spridas långa sträckor med vindens hjälp. Efter blomningen på sensommaren lyser axsamlingarna silvergrå och även den lättaste vind får dem att röra sig i böljande vågor.

Gammal, bofast.