Blåsäv växer i skyddade lägen utmed havet på sandig–dyig botten, ofta tillsammans med havssäv Bolboschoenus maritimus. Den är begärlig för betesdjuren och ofta kvarstår bara den hårdbetade, nedersta delen av de runda, blågröna stråna. Blåsäv växer också i sötvatten, ofta på kalkrik grund, som i alvarträsk, större vätar, bevattningsdammar, vattenhål, bäckar, kanaler och diken. Igenväxande skogskärr med ag Cladium mariscus eller trådstarr Carex lasiocarpa kan också hysa arten liksom ohävdade rikkärr och svagt betade fuktängar med blöta svackor.

Blåsäv är vanlig utmed kusterna förutom längs de mest exponerade sträckorna. Lokalerna vid sötvatten är idag fler jämfört med Sterner (1938). Speciellt vanlig är blåsäv inom Mittlandet med dess stora våtmarksområden. Troligen har den gynnats av att betet upphört i många av skogskärren. Kommentaren i Sterner (1986) att växten saknas i Hornsjön stämmer inte. Blåsäv växer vid Klosterholmen, utflödet i nordväst mot Ålkistan samt vid tillflödet nere i sydost. Idag stängslas betesdjuren ofta bort från själva havsstranden, något som gynnar den beteskänsliga blåsäven. Jämfört med Sterner (1938) visar statistiska analyser motstridiga resultat; Frescalo minskande medan Telfer ökande.

Gammal, bofast.