Östkustarv har en inskränkt världsutbredning där en majoritet av dess lokaler finns i Sverige. Den förekommer längs kusten av Öresund i sydvästra Skåne, på Öland och Gotland men bedöms som utgången från Kalmar län och Blekinge. I övriga Norden är den mycket sällsynt i Danmark med fynd på Amager och Pepparholmen (Hartvig 2015 ). I Centraleuropa finns fynd på saltpåverkade lokaler i sydöstra Österrike, Ungern och möjligen även polska kusten (Jonsell 2001). Aktuella fynduppgifter med foto och belägg finns från Tjeckien och Tyskland (GBIF).

Östkustarv växer på periodvis frisk–fuktig mark med för övrigt gles vegetation. På alvaret är den främst funnen längs trampade kreatursstigar, traktorvägar, vid grindhål, vattenhål och på parkeringsplatser. Östkustarv kan växa i kanten av vätar och i gamla stenbrott. Även torrängar och tuviga friskängar kan utgöra växtplatser så länge växttäcket är tillräckligt glest.

Östkustarv förekommer främst på Stora Alvaret och småalvaren norr därom. Den är också spridd i östra sjömarken och längs västra stenkusten, från Högby sn och söderut till Alböke. I Mittlandet är det glest med fynden. Östkustarv kan delvis vara förbisedd men förefaller ha minskat sedan Sterner (1938), främst beroende på minskad hävd av lokaler utanför Stora Alvaret.

Östkustarv blommar nästan en månad senare än de andra ettåriga arterna i släktet. Växten är ljusgrön och åtminstone några blommor på varje planta brukar vara 4-taliga. Typiskt är att kapseln precis innan den är mogen och spricker upp har en tydligt röd färg mot toppen (gäller främst populationer i Östersjöområdet). Stödbladen i blomställningen saknar hinnkant vilket också skiljer ut östkustarv mot klibbarv, alvararv och vårarv (C. glutinosum, C. pumilum och C. semidecandrum). Men ibland förekommer enstaka plantor av östkustarv med en smal hinnkant på stödbladen vilket kan vålla bekymmer (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.