Ängsskallra växer på alvarets betade torrängar samt friskare strandängar och många lokaler ligger påfallande nära havet. Ibland ses den i vägrenar, åkerkanter, fuktiga sandtag, slåtterängar och skogskanter. Växten ansågs av Rikard Sterner ursprunglig på alvaret och havsstränder.

Utbredningen är relativt jämn över Öland med en viss övervikt för Stora Alvaret och östra sjömarken dvs. områden som hyser de största naturbetesmarkerna på ön. Numera är ängsskallra funnen i samtliga socknar där den tidigare saknades. Således förefaller ängsskallra möjligen ha ökat sedan Sterner (1938), orsaken till detta är oklar.

På Öland finns två underarter av ängsskallra: äkta ängsskallra subsp. minor och smalskallra subsp. stenophyllus. Underarterna skiljs åt genom blomningstiden (maj–mitten av juli resp. mitten av juli–augusti), antal sidogrenar (inga eller fågrenad resp. rikt grenad) och antal ledstycken under nedersta blomman (5–9 resp. 9–12). Dessutom finns minst ett bladpar mellan översta sidogrenen och nedersta blomman hos smalskallra, något som saknas hos äkta ängsskallra. Under inventeringen har inga fynd av smalskallra noterats.

Gammal, bofast.