Lindådra var förr ett ogräs i linåkrar. Genom naturligt urval uppkom plantor vars kapslar inte öppnade sig utan tröskades samtidigt med linet. Fröna har samma storlek som linfrön, större än hos andra Camelina-arter. Lindådrans frö var därför svåra att separera och såddes nästkommande säsong ut tillsammans med linets. Med upphörande linodling och bättre rensning av utsädet var artens öde beseglat. I Sverige anses lindådra utgången, den sågs senast som linogräs 1936. På Öland var den förr enligt Sjöstrand (1850) ett vanligt ogräs i lin. I de offentliga herbarierna finns belägg från 13 lokaler på Öland. Men redan i början av 1900-talet var lindådra sällsynt och Rikard Sterner fann den endast på en lokal.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.