Ängsgröe är ett mångformigt gräs som är allmänt förekommande i hela Sverige. Den indelas i en rad underarter varav fyra är aktuella på Öland: vanligt ängsgröe subsp. pratensis, smalgröe subsp. angustifolia, smågröe subsp. irrigata och silvergröe subsp. subcaerulea. Underarten nordgröe subsp. alpigena har tidigare felaktigt uppgivits för Öland (se nedan). Släktet Poa innehåller ca 500 arter i världen, varav drygt 15-talet i Sverige. Vad som är art eller inte inom detta släkte är sedan många år ett kärt debattämne taxonomer emellan. Poa pratensis-gruppen är speciellt mångformig, en del taxa har apomiktisk förökning medan andra har sexuell. På detta sätt har en lång rad former utbildats med olika kromosomtal. I Sterner (1938) upptas ängsgröe, smalgröe, smågröe och silvergröe som egna arter. Drygt hälften av dagens fynd är angivna på underartsnivå fördelade enligt följande: smalgröe ca 30 %, smågröe ca 30 %, vanligt ängsgröe ca 40 % och endast en handfull fynd av silvergröe (se nedan).

Att skilja de olika underarterna av ängsgröe är inte alltid lätt. Smalgröe känns igen på att de vegetativa skotten har sammanrullade och mycket trådsmala blad (0,5–1 mm). Vanligt ängsgröe har vegetativa skott med breda, platta blad som mäter 2–4 mm. Bladen är gröna–grågröna till färgen och strået, som mäter 20–80 cm, är vid basen omgivet av många bladskott. Smågröe är lågväxt (10–30 cm hög), har blågröna ofta daggiga blad, ett krypande växtsätt med enstaka strån som i princip saknar bladskott vid basen. Silvergröe kännetecknas av tunna och långa utlöpare där både blad och småax är täckta av ett ljust, blåvitt puder. De två sistnämnda anses vara så överlappande att de ibland förs till samma taxon, P. humilis (Schou m.fl. 2014).