Luddhavre är vanlig på alvarets torrängar, sandgräshedar utmed havet, i glesa skogar och längs vägkanter; sällsynt är den funnen i karster. Ibland ses den i tuviga kalkfuktängar tillsammans med tok Dasiphora fruticosa. Luddhavre växer oftast på friskare marker med något bättre näringstillgång vilket skiljer den gentemot ängshavre Helictochloa pratense. Den är också i jämförelse med ängshavre betydligt mer knuten till kulturpåverkade miljöer som åkerkanter, ruderatmiljöer och hyggen. Betesdriften bör inte vara alltför hård och den tål en viss igenväxning.

Luddhavre är vanlig och spridd över större delen av Öland. Utbredningen liknar i stort den för ängshavre med ett undantag; luddhavre förmår även att växa längst uppe i norr i Bödas barrskogar. Gräset bedöms öka något i dagens landskap, ofta på bekostnad av ängshavre.

I Sterner (1938) nämns en form av luddhavre med kala slidor var. alpina, som är funnen längs stränderna av Kalmarsund. I Hylander (1953) är den är beskriven som f. alpinum och uppgiven från kusttrakter mellan Södermanland och norra Uppland. Formen är inte beaktad under inventeringen men den kan vara värd att leta efter. Trots de kala slidorna kan den ändå skiljas från ängshavre på att småaxens axel har långa hår, ca 5 mm, medan de hos ängshavre endast mäter 1 mm.

Gammal, bofast.