Dårrepe är ursprungligt i Medelhavsområdet och angränsade delar av Asien. Genom jordbruket är det spritt till en stor del av världen. Dårrepe var i äldre tider ett fruktat ogräs i sädesåkrar. Med bättre rensningsmetoder försvann arten och den är nu troligen utdöd i landet men finns odlad i några få allmogeåkrar. Den har tillfälligt noterats 2012 i Uppsala på rötslam. På Öland tycks dårrepe förr ha varit vanlig och anges både av Ahlquist (se ovan) och Sjöstrand (1850) "mellan grödor här och där".
Dårrepe är känt för att i äldre tid ha orsakat förgiftningar. Eftersom säden förr rensades sämre blev dårrepens frukter inmalda i mjölet, vilket framkallade yrsel och illamående. Orsaken till dårrepens giftighet tros vara en bakterie eller svamp (endofyt) som lever inne i gräset och producerar giftiga alkaloider (Thomas 2019).
Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1815–17) Runsten: i odlingar här och där allmän. Tidigt belagd Mörbylånga: C. O. Montelin 1875 (S & UPS).
Utbredning
Sterner 1938 sällsynt = 5 socknar (6 fynd 1869–1924).
Lokaler
Fynd efter år 1900:
Böda: Grankulla K. Kolthoff 1919. Torslunda: Färjestaden i linåker N. Blomgren 1924 (LD & S). Vickleby: Vilhelm Hertzman 1906 (OHN) samt O. Köhler 1923 (LD).