Gullris växer på torr–frisk, mager, ofta sandig och något kalkfattig mark i glesa skogar med tall eller björk, sällsynt i gallrad granskog; den dyker ofta upp i gläntor och utmed skogsvägar. Gullris ses också i kraftledningsgator, glesa lövbärande slåtterängar, sandiga åkrar och trädor, på grusiga parkeringar och jordtippar. Men gullris växer även på tydligt kalkpåverkad mark som i karster; vid ett 15-tal tillfällen är den rapporterad från denna miljö, främst i Gårdby och Vickleby sn. Rikard Sterner noterade gullris 1935 i Vickleby storkarst och konstaterade att växten där klarade pH 7,3. Någon gång ses den i skydd av enbuskar på betade alvartorrängar eller ohävdade sandgräshedar.

Gullris har liksom förr en starkt västlig tyngdpunkt, från Högsrum sn i norr till Mörbylånga i söder, men fynden har glesnat påtagligt. Kanske är dagens skogar alltför täta och risiga för att vara optimala för gullris? Gårdagens extensiva skogsbete gav upphov till ljusa skogsängar med plats för blommande örter, en idag mycket sällsynt miljö. Fynden från Stora Alvaret var närmast okända för Rikard Sterner. Betestrycket var förr högre på alvarmarken vilket troligen missgynnade arten. Men sammantaget ses en tillbakagång för gullris. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanligt gullris subsp. virgaurea på Öland.

Gammal, bofast.