Luktvicker växer på kalkpåverkad, något näringsrik och gärna ohävdad mark. Den anses ursprunglig i ljusare lundar och längs västra landborgen. Enligt Sterner (1938) var den förr ett svårt ogräs i kalkrika åkrar. På dagens Öland fördelas växtmiljöerna enligt följande: vägkanter 40 %, åkerrenar 20 %, betesmarker eller slåtterängar 15 %, ruderatmiljöer 15 % (sandtag, jordtippar och grusplaner) samt glesa skogar och skogsbryn 10 %.

Idag växer luktvicker främst som en trogen följeslagare längs de vägar som genomlöper Mittlandet samt utmed väg 136, från Borgholm och söderut till Ventlinge sn. Under 1970- och 1990-talet ökade den markant längs denna vägsträcka men är idag något på tillbakagång. Liksom förr är växten ovanlig på sydöstra Öland och norr om Borgholm. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Det kan ibland vara knepigt att skilja de tre närstående arterna kråkvicker V. cracca, luktvicker och luddvicker V. villosa. Finns blommor har man god nytta av att studera de enskilda blommorna och förhållandet mellan seglets skaft och den uppåtriktade skivan. Hos kråkvicker är de liklånga, luktvicker har en lång skiva som nästan är dubbelt så lång som skaftet medan luddvicker har ett långt skaft som är ungefär dubbla längden av skivan.

Gammal, bofast.