Snårvinda delas in i två underarter: vit snårvinda subsp. sepium och kustsnårvinda subsp. roseatus. Den sistnämnda har i Sverige en västlig utbredning och är inte känd från Öland. Att skilja vit snårvinda från den närstående skärvinda C. dahuricus är endast möjligt när de blommar. Av ca 580 fynd under inventeringen är ca 450 bestämda till vit snårvinda medan resterande saknar angivande av underart; en del av dessa fynd kan avse skärvinda som förr ansågs vara en underart av snårvinda. Redovisningen nedan avser fynd som rapporterats som vit snårvinda.
Vit snårvinda växer på fuktig–blöt, näringsrik, helst ohävdad mark som gärna får vara saltpåverkad. Den anses ursprunglig längs kusten där den växer på tångvallar, steniga stränder, klapperstensvallar, sandstränder och i vassruggar. Den förekommer ibland i odling och kan därifrån sprida sig till diverse skräpmarker som sten- och jordtippar och gamla sandtag; ibland är den utkommen på trädgårdsutkast och komposthögar. Vit snårvinda är i ca hälften av fallen rapporterad från havsstränder och de resterande fynden är gjorda i vägkanter, olika ruderatmarker och liknande miljöer. Sällsynt växer vit snårvinda i åkerkanter, vid dammar, diken, i hamnar och på välhävdade strandängar.
Vit snårvinda har expanderat eftersom många strandängar, främst längs den västra kusten, numera är ohävdade och befinner sig i olika stadier av igenväxning. Den ökade näringstillgången i landskapet har också varit gynnsam för växten. Ruderatmiljöer är vanliga och erbjuder många lämpliga lokaler för snårvinda. De flesta fynd är gjorda längs västra kusten, från drygt en mil norr om Borgholm och vidare söderut till Ventlinge sn. Stränder på östra sidan passar vit snårvinda sämre. I de flesta fall är de betade och närmast strandlinjen består underlaget ofta av kalkstenshällar utan överlagrat grus- eller jordlager. I Mittlandet är det också sparsamt med rapporter. Frånsett några fynd vid alvarbyar och i skräpmarker saknas växten på Stora Alvaret liksom inom Böda Ekopark. Jämfört med Sterner (1986) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).
Gammal och kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Högsrum: Stora Rör M. G. Sjöstrand 1831 i NSB 7. Först publicerad: Hartman (1838) "på holmar i Hornsjön Ahlquist; Stora Rör Ahlquist". Tidigt och granskat belägg Högby: Klosterholmen Hornsjön J. Lagerkranz 1891 (S) subsp. sepium det. Henry Gudmundson 2015.
Utbredning
Funnen i 73 rutor = 77 %; allmän = 33 socknar (nyfynd Källa, Egby, Långlöt, Runsten och Hulterstad).
Sterner 1938 tämligen sällsynt = 7 socknar (+ Borgholm); Sterner 1986 funnen i 43 rutor = 45 %; tämligen allmän = 28 socknar.
Förändring: S 38 starkt ökande +++; S 86 något ökande +

