Luddvicker har förekommit i Sverige åtminstone sedan 1600-talet och odlats både som vallväxt och för gröngödsling. Förr var den också ett vanligt och besvärligt ogräs, främst i höstsådda rågåkrar. På dagens Öland är drygt häften av fynden från sandiga åkrar och trädor. Resterande fynd är gjorda i ruderatmiljöer: gamla sandtag, tippade jordhögar och nyschaktad mark. Dessutom finns några fynd från andra sandiga marker såsom svagt betade torrängar och vägrenar.

Luddvicker är som åkerogräs idag främst funnen i sandiga åkrar på östra sidan av Öland, från Bredsättra sn i norr till Sandby i söder. I allmogeåkrarna vid Karum, Högsrum sn, är växten fortfarande ganska vanlig. På västra Öland är luddvicker främst funnen i ruderatmiljöer och annan sandig mark. På sydöstra Öland är fynden få, ett utbredningsmönster som känns igen hos andra växter som helst växer på sand. Något mer frekvent blir luddvicker i de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) där den främst dyker upp som åkerogräs och i sandiga, lite slitna torrängar. I Sjöstrand (1850) hävdas att luddvicker är ovanlig på de norra delarna av ön, tvärt emot dagens läge då många av dess reträttlokaler finns norrut på Öland. Luddvicker har haft en tydlig minskning sedan Sterner (1938) även om den traktvis fortfarande är relativt spridd. Liksom andra idag sällsynta åkerogräs är den känslig för kemisk bekämpning och missgynnas av att lämpliga rågåkrar är ovanliga i dagens odlingslandskap.

Luddvicker företräds på Öland främst av underarten vanlig luddvicker subsp. villosa. Vid två tillfällen är underarten kvarnvicker subsp. varia funnen (se nedan).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.