Vägmålla är främst funnen i ruderatmiljöer såsom jordhögar, gödselupplag, brännplatser, gamla sandtag, stentippar och nygrävda bevattningsdammar. Den växer även i gårdsmiljöer, trädgårdsland och vägkanter. Sällsynt ses den på havsstränder, hyggen samt i kvävepåverkad och trampad betesmark. Det finns en del noteringar från åkrar med grödorna fodermajs, korn, potatis, gula ärter och bruna bönor.
Vägmålla är en vanlig växt över stora delar av Öland. På Stora Alvaret är det glest med fynden med undantag för förekomster vid några alvarbyar. Även i barrskogarna längst i norr, Böda sn, är observationerna få. På havsstränder växer vägmålla ofta på tångvallar och andra näringsrika ställen.
I sädesfält kan enligt Jonsell (2001) en speciell ekotyp benämnd var. angustifolia växa. Den kännetecknas av långa, slanka och nedliggande sidogrenar med nästan helbräddade blad och ett krypande växtsätt. Denna varietet av vägmålla fanns åtminstone förr i södra Sverige och liknande plantor har noterats vid ett tillfälle under inventeringen.
Gammal kulturföljeslagare, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1850) "allmän". Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1873 (OHN).
Utbredning
Funnen i 76 rutor = 80 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
Lokaler
Långlöt: Ismantorps by NV, i rågåker helt nedliggande och smalbladig 629139 155227 EH 2019 (OHN & foto AP) det. UBA.