Ängssvingel växer på torra–friska, näringsrika växtplatser. Gräset har under 1900-talet ofta ingått i vallfröblandningar; från denna odling har det sedan spridit sig ut i odlingslandskapet till betesmarker, vägrenar och åkerkanter. Ibland är ängssvingel funnet i ruderatmiljöer (gamla stenbrott, schaktmassor och jordhögar). Notabelt är att gräset finns i samtliga av de kvarvarande slåtterängar som finns på Öland; troligen har det där en längre kontinuitet.
Ängssvingel är vanlig och finns över större delen av Öland. På Stora Alvaret är det glest med fynd, där växer gräset gärna i tokfuktängar och annan buskrik mark. I östra sjömarken hittas ängssvingel i tuviga kalkfuktängar och ibland ända nere vid havet på driftvallen. Längst uppe i norr i Bödaskogarna är det sparsamt med fynd.
Ängssvingel kan förväxlas med klenare exemplar av rörsvingel S. arundinaceus. Man har då god hjälp att titta på bladöronen som hos ängssvingel är helt kala medan de är tätt korthåriga hos rörsvingel. Den kortaste av de två nedersta vippgrenarna har endast 1–2(–3) småax hos ängssvingel medan rörsvingel har 4–8 småax.
Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1815–17) Runsten: i åkerkanter här och där. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden H. Holmström 1886 (OHN) det. N. Blomgren 1924. Ängssvingel växer idag på flera lokaler i Runsten och Torslunda sn.
Utbredning
Funnen i 80 rutor = 84 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0