Taxasida

drakblomma

Dracocephalum ruyschiana

L.

drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • drakblomma
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Dracocephalum ruyschiana
Vetenskapligt namn, fullständig form
Dracocephalum ruyschiana L.
Svenskt namn
drakblomma
norwegianBokmal
dragehode
norwegianNynorsk
drakehovud
Finskt namn
isoampiaisyrtti
finlandSwedish
drakblomma
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Höör socken 2011-06-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2020-06-19
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1605 Dracocephalum ruyschiana L.

This Eurasiatic species has a rather disjunct distribution in Europe. The closely related D. argunense Fisch. (syn.: D. ruyschiana var. speciosum Ledeb.) in E. Asia is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 380.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

1; förr en lokal i Mälarområdet: Lundby Johannisbergs storäng nära Jotsberga by; upptäckt under slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet av Hall, först publicerad av WAHLENBERG (1824) och WIKSTRÖM (1824), sist sedd 1897 (G. H. J. Dahl, S, 2 ex.). Då Svedberg uppsökte platsen 1902 (och där samlade bl.a. Thalictrum simplex) var växten tydligen utgången.

Utpräglat sydöstlig art, här vid sin svenska nordgräns, långt N om närmsta förekomster i Östergötland och Västergötland. Värmetidsrelikt? Utbredningstyp: S13.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: sannolikt gammal men sedan länge försvunnen. Endast känd genom en insamling i LD från ca 1830 samlat i Fågelsång i Hardeberga av Fallén. Denna uppgift har tidigare inte beaktats men det förefaller alls inte otroligt att arten verkligen kan ha funnits vild därstädes och någon uppenbar anledning att betvivla insamlingens äkthet föreligger knappast.
Förändring och hot: försvunnen. Nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
En annan lokal i samma socken, Vetlanda Upplanda länsmansboställe, upptäcktes av H. Mellin (Scheutz ms). Belägg finns från 1864 (Jonsson i S) och 1867 (N. J. Scheutz i LD) och lokalen publicerades av Hartman (1870). – Drakblomman söktes förgäves 1907 i Vetlanda socken av Lindvall (Sterner ms 1).
Vid Germunderyd i Vetlanda Alseda insamlades drakblomman 1849 (anonym i UPS), 1855 (N. J. Scheutz i UPS), 1862 (P. Theorin & C. von Porat i LD Norrk Oge PerBrahe och S) och 1864 (G. Palm i GB). Lokalen publicerades av Goldkuhl & Westerlund (1851), ´Germansryds egor sparsamt´; den hade visats för dem av skollärare C. A. Hultman. Enligt Wetterling (ms 1868) fanns den mycket sparsamt; han kan ha sett den 1867 eller något år tidigare. – Arten söktes förgäves här 1907 av Lindvall (Sterner ms 1) och under 1970- och 80-talen (RC, ThK).
Från Sävsjö Vrigstad rapporterades drakblomman först av en studerande C. J. Ulfsparre (Hartman 1849). Ett ganska stort antal belägg finns, från 1860 (W. A. G. Wetter i UPS, från Biskopsbo) till 1905 (W. A. G. Wetter i LD) och sedan 1920 (L. M. Neuman i LD, Köpstad, vid den branta sluttningen mot ån; i slåttermark, ´ det mesta afhöstadt [avslaget]´ vid besöket 7 juli). Wetter (ms 1894) beskrev artens förekomst i socknen på följande sätt: ´Öppna ängsbackar, sandåsar och moar i närheten af ån sälls. – Biskopsbo, Köpstad Östreg. och Lassag, Köpstad Östreg. på backsluttningen i den stora åkern ofvanom åbron, Lassag. på moen och på sluttningen mot ån, Biskopsbo på en kulle vid ån midt emot Köpstad samt i östra ängen´. – På en av dessa lokaler (6E2e) återupptäckte Thomas Appelqvist arten 1989. Den växer i öppen, örtrik, ogödslad, betad torräng; endast ett ex sågs. 1994 betesfredades förekomsten med en mindre inhägnad; 1996 hade ett ex tillkommit (EP), som 2002 hade blivit väl så stort som det först upptäckta (EP MgE ThK). År 2005 var det återigen bara en planta. – Frösättningen är dålig (Lindgren 1994).
Drakblommans utbredning sträcker sig från Centralasien till Mellaneuropa med utposter i Sverige och södra Norge. I vårt land växer den oftast i örtrik, ogödslad torräng på lätt jord, gärna på backkrön eller i sydvända sluttningar; lokalerna hyser i regel ett rikt inslag av andra östliga, kalkgynnade arter. Denna typ av ståndort är hävdbetingad, men arten förekommer i landet även på föga kulturpåverkade ståndorter, nämligen i torräng på hällmark (Öland, Gotland) och i bergbranter (Östergötland). – Enligt Sterner (1922) växer arten i sitt huvudsakliga utbredningsområde i skogsstäpp.
Drakblomman är känslig för bete men gynnas av sen slåtter. Enligt Scheutz (1864) växte arten i Småland på ´ängar´, vilket torde ha inneburit slåttermark. Detta stämmer också med första delen av Wetters beskrivning av ståndorten (se ovan). Artens tillbakagång i landskapet beror utan tvivel mest på att ängsmark odlats upp, överförts till betesmark eller vuxit igen. Belysande är en notering av A. Lindegrén på ett herbarieark i S: ´År 1890 var denna växt talrik vid Köpstads ängar i Wrigstads sn och togs då av mig. Utrotad genom kultur troligen 15 år derefter´.
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från 4 rutor (6 lokaler). Mycket sällsynt. – Troligen en gammal kulturföljeslagare (annars ursprunglig).
Drakblomma betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Drakblomma har en världsutbredning som omfattar centrala och östra Europa, vidare till västra och centrala Sibirien. I Norden har drakblomma nordvästliga utpostlokaler i Sverige och sydöstra Norge. Drakblomma anses vara ursprunglig i delar av Sverige med första fyndet i Västergötland i mitten av 1700-talet. Flest aktuella lokaler finns i Västergötland; för övrigt enstaka i Småland, Östergötland och på Gotland. Drakblomma växer på ljusöppen, torr och kalkrik mark som hävdas med sen slåtter eller extensivt bete. Några lokaler i klippbranter hålls naturligt öppna genom erosion. Växtmiljöerna beskrivs som stäppartade torrängar, hällmark och klippor.

På Öland är drakblomma funnen på två närbelägna lokaler i en örtrik inägomark med sent påsläpp av betesdjur, troligen har där tidigare bedrivits slåtter. Det är oklart hur länge drakblomma har funnits på Öland, området vid Gösslunda har besökts av många äldre botanister men trots det hittades växten först 1942. Kan den ha inkommit genom hö som importerats under början av 1900-talet? Drakblomma odlas ibland i trädgårdar men denna förklaring till de öländska fynden känns avlägsen. Övrig flora på lokalen vid Gösslunda påminner mycket om den på de västgötska "stipa-kullarna" med arter som blodnäva Geranium sanguineum (rika förekomster), backklöver Trifolium montanum, färgmåra Asperula tinctoria, praktbrunört Prunella grandiflora, klasefibbla Crepis praemorsa, slåtterfibbla Hypochaeris maculata och fältvädd Scabiosa columbaria. I närheten växer exklusiva arter som stor sandlilja Anthericum liliago, storviol Viola elatior och hartmansstarr Carex hartmaniorum, den sistnämnda på Öland ofta i gamla slåtterängar. Så kanske har drakblomma ändå funnits här sedan lång tid men undgått upptäckt? När den inte blommar är den svårupptäckt och är då lätt att förväxla med vitmåra Galium boreale.

Efter att det första fyndet gjorts 1942 sågs drakblomma under senare delen av1940-talet på lokalen vid flera tillfällen. Den återfanns 1967 efter en längre tids frånvaro av Sigge Samuelsson. Ytterligare ett bestånd ca 500 m längre söderut hittades 1975 av Lissbeth Bringer. Därefter noterades drakblomma på lokalen med ojämna intervaller. År 1994 rapporterades två plantor med sammanlagt 27 stänglar från två varandra närbelägna växtplatser. Tyvärr rasade stängslet vilket gjorde att betesdjuren kom in i fållen alldeles för tidigt på säsongen. Senaste (sista?) gången som drakblomma noterades var 2000 då Bengt Hellman såg en planta. Drakblomma är eftersökt på lokalen nästan årligen utan att något senare fynd gjorts.

Inkommen, förr bofast, numera försvunnen?

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig? Bofast.
Alvarmark med låga enbuskar och glesa tallar. 1993 räknades 449 stjälkar, därav 167 blommande, fördelade på sju skilda smågrupper, bäst för de grupper som växte inne i enbuskar, i halvskugga (Högström 1993). Växtplatsen förefaller växa igen långsamt; år 2006 räknades blott 32 blommande stjälkar (JP), 2008 fanns 8 plantor (EBJ) och 2014 fanns 11 plantor (DN & EBJ i ARK).

Kanske är drakblomma på Gotland en trädgårdsflykting – arten finns i odling i en del trädgårdar. Det är emellertid inte omöjligt att drakblomma är ursprunglig men under lång tid har undgått upptäckt. Det finns också två belägg från Gammelgarn 1911 (H. Svensson i UPS, J.W. Aurén i S). Aurén odlade ett stort antal arter i skolans trädgård (några av dem har hållit sig kvar i trakten till våra dagar, dock inte drakblomma); på hans belägg står ”skolan, förvildad”.
Drakblomma är fridlyst.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, naturlig gräsmark på åkerholmar, åsar och breda åkerrenar samt vid buskar i betesmark. Missgynnas av bete och finns nästan alltid på marker som ligger eller låg i samma gärde som åker och som slagits eller betas med sent betespåsläpp bara under vissa år. På Kinnekulle finns en lokal som består av en f.d. svagt hävdad betesmark i kanten av alvar. Den kan likna de växtplatser som dominerar i Norge och även i Östergötland, på Öland och på Gotland, där drakblomman växer på berg med tunt jordtäcke. Ljuskrävande och kalkgynnad, tål måttlig ohävd men inte igenväxning med buskar och träd. Hotas också av kvävepåverkan. Överföring av åkerholmar och åsar till permanenta betesmarker är också ett hot mot drakblomman och dess följeväxter. Nationellt hotad art (VU sårbar). Minskningen under 1900-talet har nu förhoppningsvis hejdats och flera lokaler övervakas av floraväktare eller ligger i naturreservat. Huvuddelen av landets lokaler finns i landskapet. Sällsynt i Ätradalen, på Falbygden och med en utpostlokal på Kinnekulle. 58 lokaler i 21 rutor (3 %).