Ängsruta växer i betade eller ohävdade fuktängar, sumpskogar, utmed diken och kanaler. Den kan även växa vid större vätar, grävda vattenhål, i friska slåtterängar och ruderatmiljöer. Vid ett par tillfällen är ängsruta funnen i fuktiga karstsprickor.
Ängsruta är vanlig över hela Öland, speciellt inom Mittlandet, där den växer i ohävdade fuktängar och skogskärr. På Stora Alvaret är det alvarträsk och måttligt betade fuktängar som utgör växtlokaler. Längs kusten växer ängsruta i betade friskängar, ibland mycket nära havet. Endast inom Bödaskogarna är det glesare med fynden. Växten klarar en viss igenväxning och missgynnas av alltför hårt bete. Många lokaler i Mittlandet är numera ohävdade vilket åtminstone initialt passar ängsruta perfekt. När hävden upphör och igenväxningen börjar, "den älskliga fasen", blommar ängsruta rikligt men riskerar på sikt att försvinna när viden Salix spp. och brakved Frangula alnus tar över. Utdikningar och torrläggning av landskapet bedöms ha missgynnat ängsruta. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 då ängsruta är en av de växter han denna dag noterar från Kongsängen, nära Köpings kyrka (Linnæus 1745). För att idag hitta ängsruta får man bege sig ett par km OSO till den av dikningar påverkade Hörninge mosse. Tidigt belagd Torslunda: Skogsby O. Sillén 1878 (OHN).
Utbredning
Funnen i 74 rutor = 78 %; allmän = 33 socknar (nyfynd Segerstad).
Sterner 1938 funnen i 58 rutor = 61 %; allmän = 32 socknar.
Förändring: Något minskande -

