Blålupin härstammar från södra Europa. Den är ettårig och odlas ibland som gröngödslingsväxt. Det finns ett par tidiga fynd av växten från början av 1900-talet men det framgår inte om den är odlad på platsen. Blålupin såldes i Sverige från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget främst för gröngödsling av sandiga marker (Lyhagen 1991). Eftersom den innehåller alkaloider som lupanin och angustifolin har den ansetts olämplig som föda för människor eller kreatur. Numera finns odlingssorter, så kallade "sötlupiner", med låga halter av alkaloider vilket gjort att växten ånyo blivit aktuell till försäljning. Blålupin är funnen vid ett tillfälle under inventeringen, i en åkerkant som kvarstående efter odling.

Tillfälligt utkommen och kvarstående.