Vildtimotej har en sydlig utbredning i Sverige och växer på torr, ofta sandig mark; den förefaller något kalkgynnad. På Öland är den ett vanligt inslag på alvarets betade torrängar, i tunn alvarmo eller grusalvar som periodvis är fuktigt. Vildtimotej påträffas också i sjömarkens torrängar, gamla stenbrott, åkerkanter och vägrenar. Underarten har i delar av vårt land såtts in i vägkanter, gräsmattor och på banvallar men detta har troligen inte varit vanligt på Öland. De flesta av Rikard Sterners noteringar är gjorda på alvarmark och uppgifter om att gräset vuxit utmed järnvägsnätet saknas.

Vildtimotej är vanlig på Stora Alvaret och övriga småalvar. För övrigt är den glest spridd över ön, men ganska ovanlig inom Mittlandet och längst uppe i norr, Böda sn. En viss minskning förefaller ha skett sedan Sterner (1938). I tätvuxna betesmarker kan underarten utkonkurreras av vanlig timotej. Vildtimotej kan vara förbisedd vilket delvis är en förklaring till minskningen. Avgränsningen mot vanlig timotej är som ofta med underarter inte alltid glasklar.

Vildtimotej är i allt mindre än vanlig timotej men på mager mark kan underarterna vara svåra att skilja då även vanlig timotej kan ha en knölliknande uppdrivning vid stråets bas. Vanligen har vidtimotej småax som är 2,5–3,5 mm långa inklusive den korta borstudden (borstudd oftast < 1 mm); hos vanlig timotej är småaxet 4,0–5,5 mm långt inklusive den 1–2 mm långa bortsudden. Vildtimotej har en tydligt lökformad uppdrivning av stråbasen och det översta bladet är påfallande kort med en något uppblåst slida. Man kan också granska snärpet som hos vildtimotej har korta, utstående hår medan det är helt kalt hos vanlig timotej (Schou m.fl. 2009).

Gammal och inkommen, bofast.